Välkommen underbara måndag. Vaknade klockan sex minuter över sex som vanligt. Snoozade till sexton minuter över sex, också det som vanligt. Klev upp ur sängen - BANG BANG POW!
Migränen slår till. How delightful.
Jag däckade rätt fort tillbaka till sängen och sov till klockan två. Käkade lite piller och såg på film i soffan.
Nu är det rätt okej igen, bara lite vanlig huvudvärk. Och sådan ångest över att ha missat en hel dag i skolan. Nej, så mycket borde jag väl inte ha missat? Hoppas inte det i alla fall.
Tänkte i alla fall plugga lite nu ikväll. Svenska. Romananalys av The Picture of Dorian Gray. Kommer jag bara igång blir det ju roligt.

Och Saints vann tydligen Superbowl igår. Crap då.

HUR NERE ÄR JAG EGENTLIGEN? Jag orkar inte blogga nu. Inspiration is overflowing, och den lägger jag på viktigare saker... typ ;)

Åh, så det slog mig nu! Det är därför man kunde gifta Indianapolis- och New Orleansflaggor på FarmVille! Jaaaa, jag undrade verkligen varför det var just de två städerna...


Enough for now. See you.

En sväng till underbara Klippoteket och ljushuvudet är komplett. Kanske lite gulare än vad jag förväntat mig, men what the heck.
Skitkassa bilder, jag vet. Men min digitalkamera laggar sönder så det är bara tiny's webcam som funkar just nu.
See you ponytails.

.. och det har egentligen ingenting med någonting att göra. I alla fall ingenting som jag hade tänkt skriva. Men ibland saknas det något i inspirationsfacken och då blir det sådär. Bara att tugga, svälja och spy upp liksom.

Aäänyway. Denna dag har vart helt vimsig och snurrig och bara allmänt...disträ. Smidiga tjejen tappade kladdisen i cafeterian så att det flög grädde, chokladsås och porslinsskärvor överallt. Way to go, S! Cornelia låste in sina nycklar i skåpet, så där har vi också en smidig tjej ;)

Jag fick i alla fall tummen ur röven (ÅH så jag hatar det uttrycket! Förstår inte varför jag ens skrev det. It makes no sense!) och bokade tid hos min syv.
Och imorgon är det fredag igen... herre-jävla-jesus typ. Och imorgon kan vi nog inte rymma från varken Ulla Muda eller Bosse.. och det suger ju.

Annars sysselsätter (ojdå, säger man ens så? så himla konstigt det lät helt plöstligt...) jag min nu med att fundera ut plocket till "here comes the sun". Jag fuskade lite och tog reda på vilket fret (vad heter det på svenska? "band" eller?) capot skulle vara på, samt det första ackordet.. Men det får jag fan göra för det är pissvårt ändå. Jag satt typ i två timmar igår och en timma idag och har bara kommit till "here comes the sun, du du du du, here comes the sun and I say it's alright" än så länge. Förstår inte hur jag har tålamodet till detta, eftersom jag verkligen inte har kunskaperna. Men det är ju alltid roligt att kunna överraska sig själv, liksom. Det är väl sånt som gör att man inte trillar i det där self denial-facket. Har hört att de har rosa fondväggar där. Fondväggar är väldigt -07. Säger jag som har en i mitt rum... haha. Men jag är ju också rätt -07. Eller nej, jag är ungefär -06. Det var ett rätt bra år, så jag har liksom fastnat där.
Ungefär som Henrik Schyffert snackar om i "ett försvarstal" (ni borde se den, det är skitkul. till en början, i alla fall. I slutet börjar han typ be om ursäkt till micke rickfors och då blir det inte lika kul längre...) om att man stannar då man är på topp. Så man såg ut, och det man gillade, när man mådde som bäst, det bär man med sig livet ut. Jag är, och ser likadan ut som jag gjorde år 2006. Sad story.

Nej, nu ska jag sluta irra och se på Family Guy i stället. Det finns ju faktiskt inte mycket mer än Scrubs som är roligare än det.
xoxo


För att knyta ihop inlägget refererar jag nu till rubriken. Okkervil River - The war criminal rises and speaks

Fy helvete vilket jävla väder.
Men visst satan var det bara att pallra sig ut i stormen i morse. Trots att jag allra helst bara velat ligga kvar i min (för stunden) alldeles perfekta säng. Ett sms från Emilia där hon säger att hon är insnöad och inte kommer till skolan gjorde ju inte saken bättre heller ;)

Man tror att man lever i ett civilicerat samhälle. Men icke! Klockan halv nio på mornarna är trottoarerna obefintliga och övergångsställen existerar inte. Detta resluterar i att jag måste gå på vägen för att inte få snö upp på låren igen (smarta tjejen går ju med low tops-converse också!). Då blir bilarna (eller okej, bilförarna) skitsura och tutar på mig. Och då blir jag skitsur tillbaka och pekar finger och svär tyst för mig själv. Fin morgon.

Jag var f.ö på väg till Harlekinen för att se på (EN KASS JÄVLA) skolbio om typ bananer. Och ni som bor i norrköping vet ju att man bara inte kan gå på gångbanan fram till södra promenaden, utan man måste ju korsa gräsmattan vid vasaparken. I normala fall finns det ju en liten gång där, men idag var då även den obefintlig. "Äh", tänkte jag, och de där naiva tankarna om mitt halvfinska blod kom upp igen.
Just då verkade det som en bra idé.
Det var det inte. Faktum är att idén inte var bra någonstans. Att pulsa sig fram med tygskor i en meters hög snö, samtidigt som det stormar snö omkring dig, det är inte en bra idé. 

När jag kom fram var jag dyngsur. Och kall som satan! Och trött. Så jag sov lite under filmens gång. 
Sedan gick vi och käkade lunch i skolan. Efter det - två timmars hål. Fint schema.  
Klockan ett fick vi dock gå hem. Skolan stängdes pga all snö! Tjihi! Det kändes väldigt amerikanskt. Men bra!
Så, jag gick med Cornelia och Jessica till Kuriosa och käkade lunch... igen. Dubbelt upp liksom, that's the new thing!

Och nu så är jag hemma. Och vet inte om det är någon skola imorgon? Jag vill bara ligga hemma under dubbla filtar och ha Sagan om Ringen-maraton. Det är liksom det humöret jag är på.

Det var min dag det. Hoppas att eran har vart lite mindre... snöig? Eller, man ska kanske inte klaga. Eller så är det precis det man ska!
Vi hörs och ses. xoxo


Spoon - Got Nuffin
Älskade underbara Spoon. Deras nya album är amazing!

Goder afton kära vänner, hoppas att allt är bra med er.
Det är måndag idag. Och februari på det! Det är alltid skönt när februari kommer. Då har man liksom klarat av det där jobbiga, första hindret på året. Januaridepressionen. Det känns som om det är i februari som allt börjar igen. Januari räknas inte, jag är lite i en koma då. Men nu satan! Nya friska tag som det heter. De är väl varken nya eller friska, men gamla sjuka tag funkar väl det också...

Förutom att vara extremt hungrig har jag idag vart med om ett otroligt irriterande "nästan-mvg" på matteprovet. Ett förbannat poäng ifrån... Plus att det var på en uppgift som jag kunde, men som jag hade skrivit på mitt kladdpapper och sedan inte tagit med för att jag resonerade så att shit, jag måste ha gjort fel. En 63-åring kan ju inte studera på komvux! Men joho, det kan de visst... Note to self; skriv alltid ner allting på provet. Det kan ju vara rätt...

När jag kom hem så blev jag lite gladare när mina buggisar från egoina hade kommit! Så nu tuggar jag på så att käkbenen gnisslar, typ. Och guess what, colasmaken har blitt stark! Det står typ "het cola" på dem. Jag fnissade lite åt det aningen fyndiga namnet, men fick käka upp det senare när det faktiskt var starkt... Okej, vi snackar inte tabasco-jalapeno-chilipeppar-starkt, men väldigt starkt för att vara ett harmlöst (?) tuggummi. Note to self; don't ever underestimate the bugg-gums exploading flavours.

Det var väl allt för idag. Sådär lagom kul igen. Ikväll ska jag plugga kemi och se på familjen annorlunda (älskar det programmet! varför vet jag inte... men what the heck!). Och tugga bugg också, såklart!
xoxo

 
Buggisarna och sedan en bild på min hand... Tänkte visa min nya älsklingsring. Det är inte den svarta (som mamma fick gratis från yves rocher!! haha, jag tycker att den är skitsnygg) utan den brevid. Mitt nagellack kommer från Depend och är mer grått än vad det ser ut som. Klockan är från Guess och armbandet från Jc.

Lika bra att vänja sig liksom ;) Måste bara börja kirra in fahrenheit och alla andra konstiga mått. Feet, inches, cups, osv. Kommer dö lite. Men okej.

I går kväll/natt pratade jag jättemycket med Kristi (host mom) på Facebook. Måste bara uttrycka min lycka lite sådär, för hon är så underbart snäll och gullig! Fick även skriva lite med Cloey, som är typ världens charmigaste lilla unge. Så otroligt gullig! Tydligen har de två hundar och en katt också :) Ahw!

I alla fall.
Idag har jag gjort ungefär det här:

-Vaknat. Rätt viktigt om det över huvud taget ska bli någon dag att beskriva.

- Gått till skolan. Var skitsur, och det tog mig typ dubbelt så lång tid som det brukar. Det har ju snöat som satan här och... jag har egentligen ingenting emot snön. Jag gillar vintern och kylan. Men när det inte är plogat... då är det förbannat jobbigt! Hade snö ända upp till låren när jag kom till skolan. Urgh.

- Haft engelska. Våra engelskalektioner är åh så produktiva och givande... nat. Skrev lite om Quebec.

- Haft lunch. Burksoppa och torrt bröd, yummie!

- Historieprov. Muntligt. Inte direkt svårt, förutom ett litet hjärnsläpp... Ja.

- Hååååååååål. Vi har tre stora hål i veckan. Detta spenderades i kafeterian med en kladdis... aj då.

- Matte. Vår första matte B-lektion! Och vi hade vikarie, som typ "ja, slå upp sidan xx och börja jobba!". Typ jaa, här kör vi inga mjukstarter... Men det var inte så svårt.

- Gått hem. Med snö ända upp till låren. Hrmpf.

- Degat i soffan. Med Prince Caspian på tv'n. Jag. kan. inte. få. nog. av. William. Moseley.

- Pratat lite mer med Kristi. She's adorable.

Och nu väntar jag på att nollåttorna ska komma. Och på Robinson så klart! Jag är en Robinson-nörd... ohja.
xoxo


Min framtida skola! Lawrenceville High. Ser rätt så pampigt ut, visst? ;)

Jag vill inte låta som något stackars bortadopterat barn men alltså...
JAG HAR FÅTT EN FAMILJ!
En amerikansk värdfamilj, för att vara detaljerad ;) Fick mail av min värdmamma (jobbigt ord, kommer bara att skriva "mamma" och "pappa" typ.) och hon verkar vara typ världens gulligaste. Kristi Warner heter hon och är 32 år. Hennes man (host dad) heter Ty (kan man verkligen heta Ty, eller är det ett smeknamn tror ni?) och är också 32 år.
Sedan får jag en baby sister också! Som inte är så mycket baby eftersom hon är 9 år, men ändå :) Clovis "Cloey" Warner. Som enligt Kristi är en vanlig nioåring "with a lot of drama sometimes. But that's growing up I guess..." haha. Hoppas att hon är snäll. Så kanske vi kan typ fläta varandras hår (HOPPAS, HOPPAS) haha ;)

Lawrenceville heter "staden" som jag ska bo i. Jag och 5500 andra ;) Känns skumt att en stad kan vara så liten. Men å andra sidan, det kanske är mysigt?
Lawrenceville high school heter skolan som jag kommer gå på. Den har 350 elever och de flesta sporterna. Glömde höra med Kristi vad deras football team heter. Sånt är ju viktigt ;)

ÅH detta är så himla spännande och kul. Lawrenceville ligger f.ö i sydöstra Illinois. Precis vid gränsen till Indiana. Typ. Om det är rätt Lawrenceville jag har kollat upp (men hur många kan det finnas i Illinois?).

Jag är så himla uppspelt. Ska nog se lite på Prince Caspian (läs: William Moseley) och lugna ner mig lite. Imorgon har jag historiaprov. Och så kommer viktor och ellen!

Och yes, välkomna alla nya läsare ;) Shit vad statistiken höjdes igår, jag har aldrig haft såhär många besökare. Hoppas att jag inte tråkar ut er!
XOXO

I morse såg jag på Vakna med the Voice. (har typ insett att det är rätt underhållande alltså... förutom Josefin Craford, jag HATAR henne verkligen! Dryg, konstig, äcklig och ja. Sedan ser det ut som om hon har alldeles för ljus concealer under ögonen. Jag tror dock inte att hon har det, det ser bara ut så... uh)

Ja, de pratade i alla fall lite om Bot Flies.
Det är en fluga som lägger sina ägg på myggor. Myggorna biter sedan djur och människor, och dessa ägg kommer in i skinnet och kläcks. Vips är små söta (?) larver födda, och kravlar runt där inne.

För det första; jag är inte mesig. Jag tycker om det allra mesta som har med blod, sår och allmän mänsklig biologi att göra. Det fascinerar mig, och jag tycker att det är skitkul att kolla på.
Men det här, det är för mycket för till och med mig. Ni vet, djur och jag... och LARVER!!! Åh fy helvete. Skulle jag ha en jävla bot fly i mig skulle jag hands down ta livet av mig, ALDRIG i helvetet att jag lever med en fucking larv i mig! Det finns inte en chans. (dvs, jag kommer att stanna inne hela sommaren. vill ju inte riskera något. DÄR har ni, sommar-älskare! Bot flies lever i värme! Skulle allt vara kallt och skönt som jag vill skulle vi inte ha några sådana äckliga saker!!)

För det andra; det är ju något fel på mig. Trots att jag tycker att det är förbannat äckligt så sitter jag ändå och youtubar "bot fly" och kollar igenom vartenda klipp. Jag har typ spya i halsen nu, och mår så enormt dålig. Är sådär allmänt paranoid och så fort det kliar lite på mig tänker jag "bot fly, bot fly, bot fly!!!". Det kryper i mig, helt enkelt.

Jag antar att det liksom är min rebelliska tonårsvilja att skada sig själv. Vissa skär sönder handlederna, andra svälter sig själva. Jag youtoubar bot flies. Same shit, different names.

Sedan tänkte jag lite på (när jag såg på videorna) hur jäkla lugna alla var. Folk drog liksom ut en FET ljusgul larv (ibland flera!) ur deras kroppar, och de typ... skrattade! "Can I see it, can I see it?" typ.
Antingen hade de hinkat i sig valium innan.
Eller så kanske det är the stockholm syndrome liksom. Att de liksom blir fästa vid den där larven. Och får separationsångest när den försvinner ut. Kanske. Vem vet?

Aja. Kolla inte på följande video om du är lite känslig. Eller, kolla helst inte på den över huvud taget. Det är inte fint någonstans...


Säg inte att jag inte varnade er...

Se så deprimerad han ser ut!!

Dagens mest AWESOME: YES! Blondinbella är ju fan skitful i sina nya Ray Bans! hahahhahaha oh my.
Dagens oh shit vad är det för fel på mig?: Nu när jag skulle logga in på blogg.se... så fick jag panik och glömde bort hur mitt efternamn stavas. Gick in på facebook och nu kan jag det...igen. Demens vid 16 års ålder? Illa...

Idag har jag vita strumpor på mig. Är det bara jag, eller känns inte vita strumpor väldigt tacky?
Vita strumpor känns väldigt Norrköping. Jag hatar den här staden, med hela mitt hjärta. I truly do. Om Vishnu finns någonstans låter han dessa sju (typ) kvarstående månader gå fort så att jag kommer härifrån.
Och det kommer alltid att finnas människor som tar sånt här personligt. Gör det då. Ert jävla fel. Man kommer ingenstans på att ta saker personligt. Det är inte personligt riktat till någon, så sluta ta det så. 

Jag var på stan en kortis idag. Det var meningen att jag skulle shoppa!! Jag kom till Åhlens och köpte en mascara. Sedan orkade jag inte mer. Tror att jag är sjuk... mamma säger att det säker är vaccinen som jag har fått som spökar. Jag har liksom känt mig hängig och jävligt trött och svag de senaste dagarna. Och nu en huvudvärk på det också... Jävla skitvaccin. 

Annars har jag tänkt lite på glada människor, hur mycket de stör mig. Inte just att de är glada, men alltså... Hur intressant är en glad människa egentligen? Det kan ju inte vara bara jag som dras till dystra, skadade och emotionellt trasiga personer? Där har vi attraktion. Där har vi något att bita i, en utmaning. Glada människor är bara så enormt platta och färglösa. 
Och sedan vet vi ju alla att de ändå hamnar som landstingsantställda sjuksyrror... Men sådana behövs ju också. Så, keep up the good work, typ. 

Herrejesus jag låter ju som Kissie, jag ska verkligen inte blogga när jag är sjuk och trött och deprimerad. (läs: jag borde aldrig blogga över huvud taget, hehehe...)

Aja, igen. Inget personligt. Det är bara jag som är en förstörd och konstigt komplicerad människa. Som just nu lyssnar på TRASH-HIPHOP! Haha! Typ Flo Rida och Jay Sean. Jeez, jag är verkligen sjuk... Sämre musik får man leta länge, läääääännge efter... 
Nu, lite Gilbert, Klick och apelsinjuice. Förlåt för detta. Hej då.  

Aj!! Maintenant, je vais étudier le francais. Kanske... peta inte på grammatiken, jag lär mig ;) haha.

Nog för att djur är äckliga, tidskrävande, dyra, smutsiga, dumma och luktar illa, men vafan... Jag skulle inte ha något emot att ha lilla Yun Zi hemma hos mig. Ahw!


Herrejesus, har ni någonsin sett något sötare? Det är Hanias-klass på lillen!