"Just another tramp of hearts
Crying tears of faithlessness
Remember all the movies we'd go to see?
Trying to learn to walk like the heroes we thought we had to be
And after all this time
To find we're just like the rest
Stranded in the park
And forced to confess"

A song I was writing is left undone
I don't know why I spend my time
Writing songs I can't believe
With words that tear and strain to rhyme

And so you see I have come to doubt
All that I once held as true
I stand alone with no beliefs
The only truth I know is you

And as I watch the drops of rain
Weave their weary paths and die
I know that I am like the rain
There but for the grace of you go I

"My father used to tell me, "Son, be a lawyer, be a lawyer, get a little something for yourself, and my mom, she would say, "No, be an author. You can get a little something for yourself. But what they didn't know was, I wanted everything. So I tell my parents, one of you wanted a lawyer, one of you wanted an author; well, tonight you're just going to have to settle for rock and roll."

aja. vem vill egentligen vara ärlig? vem vill egentligen att folk ska vara ärliga mot en?
nothing that is true is beautiful.
jag lever då mycket hellre i en lögn-bubbla än i den shitty verklighet som framkallas då man är ärlig. men det är ju bara jag. inte så att min hjärna är korrupt med the devil typ. "såra mig hellre med sanningen än gör mig lycklig med en lögn", alltså ponytails... vart är logiken? är ni verkligen så självdestruktiva? jag trodde att all lycka var bra lycka (ja alltså, individuellt då). so what om det inte stämmer? :)

i dag är en rätt crappy dag som ni kanske märker. jag lyssnar på eurythmics 80-talscrap och försöker komma på ursäkter till att inte plugga. helst av allt skulle jag bara vilja ligga i min säng och typ sova.
ses, ugly bastards.


when tomorrow comes

"Everything keeps changing on me
I can't tell you how I feel
people shift and rearrange on me
how should I know what is real?"

On me dit que le destin se moque bien de nous
Qu'il ne nous donne rien et qu'il nous promet tout
Parais qu'le bonheur est à portée de main,
Alors on tend la main et on se retrouve fou
Pourtant quelqu'un m'a dit ...

Que tu m'aimais encore,
C'est quelqu'un qui m'a dit que tu m'aimais encore.
Serais ce possible alors?

Jag har köpt en Kenza-väska. Förra gången köpte jag ett par byxor hon hade köpt, och nu en väska... Jeez vilken first class dork jag är.
Anyway
...
Den är ju rätt snygg... och praktisk. Dock har jag iiiinte riktigt ekonomin för den just nu (vart FAN har mina cash rymt?) så det fick bli en "tidig födelsedagspresent"... Jag fyller år om typ en månad, men har i princip redan fått alla mina presenter. Lite smått deprimerande, but still. Då kan vi ju faktiskt skita i min födelsedag? Bara låta det vara den vanliga tråkiga onsdag som den faktiskt är. Catfish?
Den (väskan) ser i alla fall ut såhär:


(750:- från Chicy.se)

I love you so in my dreams at night
Your visions are sharp shining and bright
I tried to tell my friends, but they think I'm insane
When you're around, theres no need to explain.

I've been around, and so have you to flow
But now I've found that you have other people I've met
I keep following you to places
I've already been to -- still feels new

   

Alltså... ni vet inte hur FETT jag kan skratta åt alla dessa facebook-grupper. Även fast alla är typ lika och egentligen skittöntiga, så ååååååh hehehhehehhe. Dock får jag inte gå med i alla. Går i psykisk KBT för mitt gruppberoende på FB.
Puss på er.

Bye bye darlin weekend.
Ibland så vilade jag från den tunga bördan att göra ingenting. Shite.
Igår åkte jag, tillsammans med sex andra underbara souls, ut till rasmus på landet. Så mycket land att det finns traktorer och typ får överallt! Ibland känner jag mig lite överdrivet stadsbo-ig, men what the heck ;p Det var en massa mys, film och musik. Alldeles awesome.

Nu känns det som om det vore så galet nice om helgen bara kunde... växa några centimeter. Eller meter. Kilometer, mil, whatever. Skola imorgon känns inte allt för frestande. Kemiprovet på tisdag känns inte helt awesome. Men ändå. But still. Life's pretty good still.
Och imorgon fyller min lilla storasyster 21 år. Sjukt deprimerande för henne, hehehehhee.

Nä. Lite Beach Boys och en dusch känns alldeles lagom ansträngande idag. Kemiboken får snällt lära sig att vänta...
cheers ponytails.

   
Eeeeh jag känner mig typ som Esmeralda.
(Dvs. jag känner mig som en zigenare som umgås med getter?)
Men jag tycker om dem, mina nya skor!
(199 spänn!!!! Från Nelly)

Vad vill man helst lukta, dirt, crayon eller play-doh?
Jag har seriösa problem att välja...!

  

Och no offence och grejer, G&T kan lukta jättegott... men vem vill gå runt och lukta sprit? Eller "Funeral Home"? Och hur luktar "Redhed in bed"?
Haha, du måste älska Library of Fragrances.
(www.eleven.se)

I was born a rebel
Down the Dixie on a sunday morning
One foot in the grave and one foot on the pedal
Baby I was born a rebel

Klockan är just nu två i L-ville. How about that? Suckerrrrs!

Jag skrattar jättemycket. Ni ska bara veta. Hahahhahaha...
Tja, i jämförelse med att plugga in eu's alla jävla råd och organ är ju till och med prinsessan Victoria hilarious!

Åh, JJ är så fina.
Att jag har ett prov i samhällskunskap imorgon (eu, fn, terrorism, nato... oj så kul!) är inte lika stunning. Det är rätt värdelöst faktiskt. Framför allt när man inte alls har tränat eller ens gjort de uppgifter som skulle vara klara för ett tag sedan. Men okeeeeeeeej....

Något annat som är rätt så värdelöst, framför allt för självförtroendet, är att vi idag på franskan hade några äkta fransmän där. Eller män och män, de flesta var kvinnor. Men ändå. Och vi skulle då konversera med dessa. Det var bara väldigt pinsamt. Väldigt, väldigt pinsamt. Framför allt när vi svenskar diskuterar i typ tre minuter huruvida fjärilar kan flyga eller inte... Och till slut svarar att nej, det kan de inte. Herrejesus vad de måste ha skrattat åt oss efteråt. (Men till vårt försvar - vem fan vet vad "återvändsgränd" heter på franska?)

Annars är jag just nu galet hungrig, men skrattar mig samtidigt lite lycklig åt en otroligt passande tandläkartid... I think I love you Per Stigner!

Men vad säger ni, råplugg i några timmar nu? (Läs: softande framför facebook)
"Dicipline? I don't know the meaning of that word"
cheers.

Alltså, jag är litegrann i chocktillstånd just nu... Såg precis klart "Dorian Gray"-filmen. Var lite smånervös innan ska jag erkänna. Var mycket tveksam till valet av Ben Barnes som Gray himself. Det kändes dock tryggt med Colin Firth som Lord Henry (seriöst, finns det en skådespelare som relaterar mer till sin karaktär utan att ens behöva lyfta ett finger? Tror inte det.)

Såhär i efterhand är jag inte direkt besviken. Jag hade trott att jag skulle sitta och såga skiten och skriva saker som att "den smutsar ner en väldigt fin historia" eller "wilde vänder sig i graven", men nae. Något sådant blir det faktiskt inte. Det visade sig att Ben Barnes är den perfekta Dorian Gray. Att jag inte förstod det med ens! Han är ju sådär läskigt vacker, världens finaste drag har han verkligen. Colin Firth var väldigt trygg och säker, precis som jag trott. Att de i filmen blandat in en dotter till honom [L. Henry] var lite smått confusing och kändes rätt så tanigt, men okej då.

Angående mitt nuvarande chocktillstånd... Alltså. Vad har de egentligen gjort med Dorian? Visst kan man i boken läsa mellan raderna och på så sätt förstå vad som egentligen pågår i alla Opium Den's som Dorian och Henry besöker, men så där... Nae. Dorian Gray är en player. Med fina ord. Och vi snackar inte lite... vi snackar inte viktorianska luster här, nej. Det är orgier. Det är eld, fetisher, tatueringar (!?), (VÄLDIGT) unga tjejer, gamla kvinnor, män, you name it. När han går på Basil Hallward, då kan jag inte hjälpa att jag börjar skratta. Det hela blev något överdrivet, rent utav komiskt. Men som sagt, om gud skapade en enda människa på denna jord så var det nog Ben Barnes... så ja. Han är som allra vackrast när han är hög. Bara en liten notis sådär...

 
"Humanity takes itself too seriously, it's the world's biggest sin. If the cavemen would have known how to laugh, history would have been different"

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of ANNABEL LEE;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

I was a child and she was a child,
In this kingdom by the sea;
But we loved with a love that was more than love-
I and my Annabel Lee;
With a love that the winged seraphs of heaven
Coveted her and me.

And this was the reason that, long ago,
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud, chilling
My beautiful Annabel Lee;
So that her highborn kinsman came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulchre
In this kingdom by the sea.

The angels, not half so happy in heaven,
Went envying her and me-
Yes!- that was the reason (as all men know,
In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud by night,
Chilling and killing my Annabel Lee.

But our love it was stronger by far than the love
Of those who were older than we-
Of many far wiser than we-
And neither the angels in heaven above,
Nor the demons down under the sea,
Can ever dissever my soul from the soul
Of the beautiful Annabel Lee.

For the moon never beams without bringing me dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise but I feel the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee;
And so, all the night-tide, I lie down by the side
Of my darling- my darling- my life and my bride,
In the sepulchre there by the sea,
In her tomb by the sounding sea.

I hope you know
That it won't let go
It sticks around with you until the day you die
And I hope you know
That it's touch and go
I hope the tears don't stain the world that waits outside
Where did it all go wrong?

Tänk om man någon gång, helt random bara försvinner? Jag tänker mig en slags underjordisk myskotunnel med typ turkosprickiga väggar. Hej och hå slungas du ut till en typ öde ö. (Du är helt ensam, så nej, drömmen om flugornas herre grävs ner i den vita sanden). Med dig har du bara det du för tillfället råkade ha i händerna när du slungades iväg. Tänk om du typ stod och sminkade dig, så det enda du har med dig är en mascara. Alltså, vad skulle man göra? Skulle man till slut tvingas käka upp den där mascaran? Använda borsten för att typ skrapa bark från träden? Destillera dess innehåll och försöka suga ur lite vätska? (För det finns inget vatten på ön, det i havet är fullt av hajar och blåsfiskar och är sjukt giftigt!). Eller skulle man bara ge upp tanken på något ät- eller drickabart och använda denna lilla mascaratub till en typ Willie? Och vänta på Fredag? John From? Skulle man till slut utvecklas evolutionärt och kunna leva endast för att man så innerligt tror på denna mascaratub? Skulle kroppen liksom förse en med näring och vätska i hopp om att man någon dag liksom hittar en liten flotte och kan paddla till fastlandet och utveckla denna ideologi för mascaratuben?
I dunno.
Men det vore jävligt coolt.

Say what you say
I am listening, I am all ears
But if you still believe I'm thinking of you, you're dreaming
Yes you're dreaming

... jag har lyckats undvika att bli lurad hela dagen. Och så händer detta:


Kul (och inte alls förnedrande) att bli lurad av ett töntigt jäkla facebook-spel!!!! Jag skäms...

Om ni vill bevittna något fantastiskt fint kan ni ju gå in på www.imheremovie.com och se på den underbaraste kortfilmen jag någonsin sett (okej, jag har inte sett så många kortfilmer i mitt liv... men ändå!). I'm here heter den och handlar om världens gulligaste robot (vad är det för FEL på oss när vi sympatiserar så jävla hårt med en robot med för korta byxor?) som heter Shelvin. Det är verkligen heartbreaking på ett "så-jävla-söt-jag-dör"-sätt. Och inte söt som i treveckors-kattungar, utan mer söt som i... ja. En robot med för korta byxor, helt enkelt. Säger väl en hel del?