Egentligen tillhör jag gruppen som bara köper sådana här vitamin-drycker för att känna mig lite fashion (för hur wonderful det än är så är det fan inte fashion med vanlig cola, ledsen...) och struntar i att de egentligen är svinäckliga. Det är lite samma som med människor som dricker light-produkter - känns det inte lite pinsamt att de endast gör det för att de nån gång trodde de skulle bli smala om de gjorde det? Annars är det ju hur ologiskt som helst att börja dricka light eftersom det 1. är svinsvinsvinäckligt och 2. är den mindre vanliga varianten.
Å andra sidan är det ju precis så med dessa vitamin-tjafs också. De smakar utspädd köpesaft men oj, plötsligt var det coolt och då fan plågar vi oss med det! "Fashion is danger" som mina kära nya zeeländska vänner brukar säga.
I alla fall. Det jag ville säga var att jag ändå tycker att just denna smak (citron/lime) är rätt god. Inget som kan konkurrera ut min kära cola, men ändå gott.
Och så vill jag också säga att Tiny's webcam är grymt överexponerad och att mina naglar inte är orangea utan rosa. Period.

Åååååååååååååååååååååååååååååååååååååååh...
Visst önskar jag att vi hade fred på jorden... Och om alla psykiska sjukdomar som får människor att tycka att det är ok att våldta och mörda försvann skulle jag bli väldigt lycklig. Jag önskar även att jag hade en katt eller att chips gjorde mig smal och frisk.
Men högst upp på min lista över saker jag skulle kunna karva bort mina fötter med en smörkniv för ligger att bli prinsessa. Jag vill vara kunglig! Jag vill ha ett tv-sänd bröllop med svindyr klänning och en miljon människor som skriker "kiss" när vi står på balkongen. JAG VILL! Snälla?
Jag har fällt många tårar av lycka idag, det är rätt sjukt hur jävla blödig jag är. Men de är ju så fina, William och Kate... och klänningen då! HUR vacker? Jag känner mig väldigt Svensk Damtidning, men vafan... Neka inte vad ditt hjärta säger åt dig. Bara ett tips.


Jag vet att han är lite skallig men DAMN, I want him! Och så vet ni ju att utseende inte betyder något! Det är ju faktiskt titeln som spelar störst roll i kärlek...

Jag vet egentligen inte varför, men det här tidningsurklippet har suttit på vårt kylskåp i kanske fyra år nu. Jag kommer ihåg hur jag fick den av någon (kanske Michelle?) när vi gick på Ljura och since then har den varit mig en trogen vän. Det är rätt skumt egentligen, men fan vad jag relaterar till Bosse. Jag älskar Bosse. Jag älskar hur Bosse skriver om sitt liv, framför allt. Ja, Bosse har nog blivit en del av mig. "Ja, ja, ja!" som Kvacki hade sagt. 

       
Min syster är fan lycklig som har mig. NOTERA att jag har suttit och, för hand, plockat ut de blåa (och lite gröna och vita) strösselbitarna ur en strösselmix! Här lider jag för konsten, indeed!

Visserligen hatar jag Alex Schulman något enormt, men fan, här har en jävligt fin poäng. Jag hatar Pippi Långstrump och jag hatar Karlsson på taket för att de är äckliga jävla SKITUNGAR som inte är goda någonstans. Om alla världens kids bara kunde se på Bambi i stället, då fan skulle vi inte ha några problem med brottslingar...

Det är just det som är så fint, att det verkligen aldrig slutar vara fint. Igår såg jag Sveriges stolthet, Mr. Hellström himself, live för sjunde gången. Jag minns den första som om den var igår... Det var jag, mamma och Lis i Västervik. Visserligen var jag nog lite mer kär i Ola Salo än i Håkan, men sjömanskostymer, Ramlar och såpbubblor tände någonting i mitt sjuåriga hjärta.

Andra gången var det Kalas, den väldigt pittoreska endags"festivalen" som hade någon slags modern folkparksturné genom landet vårat. Året var 2003, jag hade nyss fyllt 10 och "det är så jag säger det" var det finaste som existerade. Sjömanskostymen var kvar och såpbubblorna likaså. Och min bekväma plats längst bak i vimlet byttes för första gången ut mot kravallstaket (typ i alla fall...) och en extremt orolig vakt som pumpade mig full med vatten och öronproppar. Som jag såklart kastade ut för man är väl rock 'n roll va... 

Efter det har det blivit tre gånger i Flygeln här i Norrköping, en gång på Way out West i Gbg (trots att jag egentligen stod längst fram vid Flamingo-scenen och väntade på Flaming Lips. Wayne, sångaren i Flaming Lips, satt på scenkanten och viftade med benen och frågade oss "what the hell he was singin"...) och en gång på Scandinavium i Gbg.

Och så till det fina. Jag skulle omöjligt kunna rangordna dessa konserter eller värdera dem som "bättre" eller "sämre" för det finns liksom inte... Håkan Hellström är något så gudomligt och genuint att jag PÅ RIKTIGT tycker så jävla synd om dem som inte har fått känna magin som genereras ur mannens taniga manskropp. Den där diskbänkstragedin som talar till alla, inte bara till den som förstår. Kunde jag slita ut mitt hjärta skulle jag göra det och ge det till Håkan för allt han har gett mig genom dessa elva år tillsammans. Åh ♥  

Snett, halvdant och omatchande. Jag älskar det.
Euphoria, take my hand

Onsdagar är ju lätt den bästa dagen när det gäller tv-program. Inte för att det är onsdag idag, men det var det igår och kommer att bli det om sex dagar igen så jag tycker nog att det är relevant ändå... I alla fall. Något så ovanligt som fyra bra program visas, vilket sätter en tv-nörd-light som yours truly i en highway to heaven. Ett av de fyra bra programmen är "Från Sverige till Himlen" (visas på tvåan klockan halv åtta. Tro det eller ej, men tre av de fyra program jag snackar om visas på tvåan...) där Anna Lindman Barsk  lever i olika religioner. Religion är något som berör mig något enormt då jag rent generellt tycker att det är grymt läskigt och omodernt, och kanske är det därför jag dras till religion-relaterade saker som tjocka barn till tårtor. I alla fall.
Igår var hon hos en familj som var hedningar (=tror på asagudar) PÅ RIKTIGT. Fattar ni vilken absurd grej? Deras son (~2 år) heter Harald. Bara en sådan sak.
Varje torsdag firade de "torshelg" där de lagade massa mat och hade olika cermonier där de typ slog med en hammare (=mjölner) i golvet samtidigt som de ropade "Hell Tor!" eller slog stenar mot varandra och skrek "Hell Freja!". Blanda det med en massa sånger om dessa samt drickandet av vanlig folköl ur stora horn. Och det gjorde det på riktigt. Det är så galet absurt att jag inte riktigt kan greppa det, men okej.

Mitt i min smärre chock började jag ändå tänka att vafan! Vem är jag att värdera deras religion som mer absurd än "vanlig" kristendom, judendom, hinduism eller islam? Varför skulle det vara troligare att Gud, Muhammed eller Vishnu finns än Tor, Oden och Freja? Jag är lite rädd för hela den grejen, normaliseringen av tro.

Jag är väldigt, väldigt sen att erkänna att någonting med religion faktiskt är gott, men den här hedniska kvinnan och hennes man var så enormt varma och mysiga och framför allt självkritiska och hade förmågan att driva med sig själva och deras religion vilket är EXTREMT ovanligt bland religiösa människor. DET värderar jag så enormt högt, för FAN vad det är viktigt att kunna göra det! Sedan sade hon en del vettiga saker, till exempel att hedendomen stod ut bland andra religioner då den fokuserar på här och nu, livet vi faktiskt vet att vi har, och inte det vi eventuellt har när vi har dött. För är det något jag verkligen inte kan förstå med till exempel kristendomen är hur man kan viga sitt liv åt ett efterliv man inte ens vet finns. Fan vilken knäpp på näsan det blir när man dör och inser att det heligaste efter döden är maskar och larver liksom... Å andra sidan lär jag skämmas som en hund om jag dör och står där face to face med Gud... Men det kan jag ta, indeed. "In heaven all the interesting people are missing" var det en klok man som en gång sade, och visst har han rätt.

Nog om det. Better stop me now för jag kan verkligen go on forever om det här.
Ses snart, xx

Den är SÅ bra! Så bra att jag typ önskar att jag vore en nedvärderad homosexuell som bär på så mycket ilska men ändå en massa kärlek. 'Cause I feel it, kinda.

in a time where love is only some lyrics in a childrens rhyme

Jag är en doodlare. That's what I do liksom. Kanske är det därför mina betyg börjar dala...

"Vad är det för fel på fel? Fel är forskningens, kreativitetens och idéernas vagga. Små misstag har lett till många språng inom läkemedelsforskning, små snedsprång har lett till många fantastiska works of art och fel har skapat liv och rentav helt nya arter av liv. Så låt folk ha fel. Låt mig ha fel när jag säger att Victoriateatern är unika i Sverige med sitt picnic-koncept. Det är ju mycket festligare om vi låter det vara så. Och tänk om jag har rätt, var det nån som ens tänkte på den möjligheten?

Ha fel, ljuga och göra bort sig – är fundamentet för att vara kreativ. Det är mitt första tips när jag håller i skrivarkurser. Mitt andra är att riva ut sidor ur anteckningsboken, tugga pappersbitarna till små hårda bollar och sen skjuta dessa genom ett ärtrör i nacken på den som sitter framför och skriver en bättre roman än en själv."

Fan vad jag älskar Emil Jensen och där var det sagt. 
För typ en timme sedan åt jag en Gorby's. Jag har inte ätit Gorby's sedan jag var typ åtta år. Med lukten kom minnena och med smaken slungades jag tillbaka tio år i tiden... 
Det har absolut ingenting med någonting att göra, men jag är helt jävla slut i huvudet. Ett filosofiprov och uppsatsskrivning på engelska does that to you.
Jag tappar inga trådar, jag slänger garnnystan omkring mig. Det är jag bra på, att göra albatrossar av en fjäder. Och ja, "albatrossar" i plural. En "albatross" har något att göra med golf också tror jag, men det kan jag ingenting om så jag ska inte uttrycka mig om det.
Men just det, jag älskar Emil Jensen. Där sade jag det visst igen.

   
den är så jävla snygg och jag är smurfigt kär. här ska fingås! tjing.

Klyschan säger ju att man ska ta en promenad för att rensa tankarna, men effekten uteblir alltid. Jag älskar dock att ta långa promenader ensam, helst i flera timmar och absolut inte iklädd träningskläder i någon ödslig skog. Nej, med bra musik i öronen och converse på fötterna gör jag my best thinking.

Jag älskar att döma folk på avstånd. Jag älskar att låtsas veta deras historier, vart de gått, vad de har vart med om och vilka tankar de tänker i hemlighet.

Jag tycket om att se killen som fastnat i 2003 med sitt gelédräggiga hår och truckerkeps stå och fiska i strömmen tillsammans med sin pappa. Jag älskar hur äkta hans leende blir och jag älskar att han egentligen inte vill läsa fordon på eber utan egentligen bara vill bosätta sig i en ödslig stuga ute på landet och livnära sig på jakt och fiske.

Jag tycker om den stolta morfadern med sitt barnbarn i en vagn, hans stolta leende som han bländar av mot varenda främling tänder en låga i det allra kallaste hjärtat.

Jag avgudar paret som precis köpt en liten hundvalp och är ute och premiärgår med den. För att visa att det är deras hund har de ett koppel med två handtag – man ska ju dela lika!

Jag gillar kårmänniskorna med Sofiero i fickorna som redan börjat värma upp inför kvällen alternativt inte ens brytt sig om att nyktra till från nattens bravader. Jag tycker också om pensionären som ser på kårmänniskorna med ett varm leende och hur jag kan se hur hon tänker tillbaka på sin egen ungdom men ändå inte längtar tillbaka eftersom hon är väldigt nöjd med sitt pensionärsliv. Vilken balans det blir när de njuter av sitt och inte längtar efter framtiden medan hon lever i framtiden men inte saknar sin dåtid. Det är en livscykel på några meter.

Jag älskar den svenniga familjen och dess blåögda kids med blonda Astrid Lindgren-lockar. Jag älskar deras fyllda ICA-kassar där du kan skymta en påse jordnötsringar och några MER i tetrapack. Jag kan se hur de spenderar kvällen i en halvbekväm IKEA-soffa framför någon puttinuttig film om något vilset rådjur eller överdrivet positiv elefant.

Under min promenad såg jag tre stycken fågelburar i tre olika fönster i tre olika delar av staden. Jag undrar för mig själv om det är vanligt att placera sin fågelbur i fönstret eller om jag bara hade turen (?) att vara med om ett sådant sammanträffande. Kan inte heller undvika tanken av att det känns väldigt ”in your bird face” att placera en bur i fönstret. Att liksom låta fågeln se friheten men inte få smaka på den. Det är ungefär som att binda fast ett tjockt barn framför ett bord med kakor. Haha.

Mitt bland allt det där finner man en väldigt vanlig tjej med jeans från H & M och huvudet i det blå. Och jag kan inte låta bli att förundras lite över henne också. För det är inte lätt att mitt bland alla andras karaktärer skapa sin egen.