Jag har bytt lite lp's on my wall till dessa godingar. Eller ok, born in the usa fick vara kvar bara för att det inte bara är världens bästa album utan också världens snyggaste. Annars fick lite Pet Shop Boys, Bryan Ferry, Fleetwood Mac, John Lennon och Bowie/Jagger flytta in. Är inte Bryan Ferry - In your mind så JÄVLA snygg eller? Jag älskar texten, människan, minen och färgerna, allt! Så galet snygg att jag helst av allt skulle vilja tapetsera hela mitt liv med den. Men ok, en hedersplats i mitten av en tavellist får bli fine det med.
Vi ses, ponytails xxxx

... Det är lite komiskt när Kissie postar ett inlägg med rubriken "nu har det gått för långt" och inlägget handlar om en böjbar mascaraborste. Det känns inte så jättelogiskt när bruden själv har sprutat in skit i såväl bröst som läppar, kinder och haka, samt retucherar bort halva sig på bilder. Men hon har rätt, en böjbar mascaraborste, det är waaaay out of line...

... Kommer begreppet "att bli med" (ex. ny mobil, "har blivit med ny mobil") från begreppet att "vara med barn"/"bli med barn" eller är det tvärt om? Jag tänker alltid att "att bli med barn" kom först och då blir de andra exemplen rätt så bisarra faktiskt...

... Varför gråter man? Eller, varför gråter man när man är ledsen? Har det öht en biologisk förklaring eller är det bara en slags biprodukt för att ge större effekt till emotionella stunder? I så fall, borde inte en sådan biprodukt snart rensas ut mha evolutionen? Eller har denna biprodukt utvecklats till en faktiskt nödvändig produkt? Gråter vi inte så är vi inte ledsna, och är vi inte ledsna så är vi inte emotionellt fungerande och är vi inte funktionellt fungerande så har vi aspergers. Skulle hela jordens befolkning helt plötsligt få aspergers om tårfunktionen försvann?

... Varför är formad mat så mycket roligare än vanlig mat? Björn-makaroner är mycket godare än snabbisar. Hjärt-salami, smiley-pomme och katt-tårtor likaså. Det måste ju vara en psykologisk grej att man tycker så, vilket leder oss fram till frågan; varför är vi så extremt barnsliga, och dessutom väldigt lättpåverkade av denna barnslighet, att våra smaklökar faktiskt lurar oss till att tycka om sånt? Människans psyke är fan ett mysterium utan like...

... Och till sist - vem bryr sig öht om saker som dessa?


apparently she does...

Jag gillar korta saker. Ombytlig, aldrig bunden, nytt, nytt, nytt! Detta gäller framför allt när det gäller låtar. Jag orkar inte med långa låtar och hinner alltid tröttna, jag lyssnar aldrig helt klart på låtar utan byter innan de hinner ta slut. Det finns dock ett undantag, en alldeles fantastisk sång som jag gärna lyssnar på hel. Den är över 10 jävla minuter vilket egentligen är rätt sickt, men ok. Here it is, norges stolthet:

Jag hittade nyss en sån där grej med en massa lagrad musik, bilder och dokument från min gamla (och första) laptop som jag hade från att jag var 12 till jag var typ 14-15. Det är galet kul att sitta och läsa igenom alla dessa word-dokument med dikter, noveller, krönikor och annan lyrik som mitt nyblivna tonårs-jag skrev i all min inre misär. Jag har väl alltid burit bördan av en jävla tankesmedja till sinne vilket alltid har resulterat i dessa dikter om brustna hjärtan och viljan att bli någon annan. Och så framför allt den där innerliga önskan att komma härifrån. 

Nog för att jag mest sitter och småfnissar åt mina alldeles för uprighta texter (som ibland faktiskt är rätt så fina... hm...) men en del av mig tänker tillbaka till då jag skrev dem. Jag menar, det var ju inte så många år sedan. När jag gör det blir jag så glad över att man faktiskt växer upp, att saker och ting faktiskt förändras trots att det inte verkar så. Jag kan gå omkring och känna mig precis likadan som för fem år sedan, som om ingenting någonsin händer... Men när jag läser dessa texter och tänker tillbaka blir det så himla tydligt att allt verkligen har förändrats. Ingenting är som det var för fem år sedan. 

Ibland skulle jag på något sätt vilja publicera dessa texter... Fast det skulle aldrig gå. Jag skulle lika gärna kunna kliva ur mitt skinn och marchera runt staden utan det, så naket är det. Så nära inpå, och sådant skulle jag aldrig kunna lämna ut till någon, hur nära de än står mig. 

En annan awesome sak som jag hittade var min fina lilla Sonny Who-mapp! Åh som jag saknat dem! De var ju verkligen mitt livs soundtrack när jag var 12-14 år, som jag älskade dem! Och it turns out I still do... För helt ärligt, "The story of our lives inside my mind" och framför allt "Over the past few nights" är två extremt fina låtar som får det att vattnas i mina ögon. Om man öht kan säga så...

Nä, nu har jag suttit och starrat en massa gamla nostalgilåtar på spotify, dags att göra något annat kanske. Puss på er xxx

Vi vill följa efter alla andra, det är inte vår egen väg vi vill vandra men vi tvekar inte på att klandra varandra för att vi är precis som alla andra… Du ska vara ett original fast du ska vara normal, ge svar på tal och göra starka val. Men då det inte går strör vi salt i andras sår och fortsätter i samma spår…

(Här skulle jag ha lagt upp en youtube-video med Tomas Andersson Wij - Sena tåg, men det funkar tydligen inte. Bara jag som har samma problem med bädda in-funktionen?)

I alla fall. Helgen har vart... a lot. Helt enkelt. Fint, surt, omtumlande, effektivt och jag vet inte. Tankeställande indeed. Enough said så tycker jag.
Jag behöver plugga matte nu och vet ni? Det känns inte jättehemskt. Kanske för att jag faktiskt tycker att derivata är roligt. Jag vet, lite sorgligt, men ändå. Det är prov på onsdag och jag har en jävla massa sidor att catcha up på. Veckan efter denna kommer ett vackert fysikprov också. Det känns inte alls okej över huvud taget, framför allt med tanke på hur jävla mycket efter jag ligger med fysiken. Och det är verkligen inte roligt någonstans, inte ens då jag faktiskt fattar vad jag gör. Vilket inte är alltför ofta, men ändå...
Nä, nu skall jag ge min själ åt deriveringsregler och naturliga logaritmer.
Puss.

I morse när jag gick till skolan, inte ont anande, såg jag den mest underbart söta lilla springer spaniel (det kan ha vart en helt annan hundras då djurraser inte direkt är min starka sida... Men någonting sade mig att det var en springer, och den var brun och krullig med hängande öron.) jag nästan någonsin sett. De hundarna lufsar fram på ett extremt rogivande sätt, typ som små pensionärer som precis har lärt sig gå. I alla fall, denna söta lilla varelse var dock inte så lyckosam eftersom han verkligen råhalkade på isen och gled omkring sånär som på rygg. Hundens ägare kollade sig oroligt omkring, ställde den stackars chockade hunden på benen igen och gick vidare. Jag hamnade i den något obekväma sitsen då det inte ser helt 46-kromosomigt ut att börja skratta högt när man gå där, ensam en mörk januarimorgon. Men jag kan berätta för er nu, vänner, att det kan ha vart det absolut roligaste jag någonsin sett live! Skadeglädje är EPIC, och när det är skadeglädje mot små fluffiga djur tycks den vara ännu bättre, så jag dör lite. Youtubear "hund som halkar" för att på något sätt kunna återuppleva den momentala lyckan, men hittar inget bra.

Kan ju även flika in på ett hörn att vi idag testade våra blodgrupper på biologin. Jag tillhör tydligen grupp 0+ , och min pappas något skumma kommentar till det var "Då är du ju en äkta arier, Stina! Hitler och Jimmie Åkesson skulle älska dig. Är du säker på att du har valt rätt parti?"
Alltid något att tänka på när depressionerna kommer och självförtroendet tryter. Hitler och Åkesson tycker i alla fall om mig. Det känns tryggt...

... är hur man kan åka på en resa (dvs lägga ut en massa pengar på) solresor. Charterresor. Resor till Kanarieöarna, Thailand, Grekland etc. In my mind är det en total omöjlighet att prioritera något sådant framför coola och häftiga resor till stora betongstäder. Jag har varit på två charterresor i mitt liv (Mallorca när jag var fyra och Kreta när jag var sex) och det är verkligen ingenting som lockar mig. Jag kunde kanske roa mig vid poolen (för att bada i hav, jag? bland giftiga fiskar, hajar och brännmaneter? så korkad var jag inte ens när jag var fyra) när jag var sex (jag minns att jag och min syster hade det kul med några tyska turister som kastade pengar åt oss... hm) men nu? Nej. Och jag förstår verkligen inte fascinationen hos alla (typ Tyra och Kenza) när de postar bilder på "världens vackraste plats" och "åh vilken underbar strand" när det bara är en vit jävla sandstrand med några palmer och azurblått vatten, precis exakt likadant som alla bilder de lägger ut. Vad är det enormt häfitga där? Och varför betala för att få se det när man kan andas skitig avgasluft, lyssna på biltutor hela nätter, ha utsikt över en kvällslyster New York skyline och träffa människor av så många olika kulturer, nationaliteter och med så olika intressen och egenskaper... I stället för feta svenneturister med falska Gucciväskor.

Nae, jag kommer nog aldrig att förstå. Och just nu lider jag av en väldigt New York-saknad. Och så vill jag hemskt mycket till Sydafrika (försöker övertala mamma att åka dit nästa år... vi får se hur det går) och Argentina och Japan. De länderna (plus varenda jäkla delstat i USA och kanske Ryssland) är de jag känner att jag måste besöka innan jag dör. Det är bara att börja spara cash inser jag... 



Hur kan man prioritera bort detta vackra underverk?

Folk åker till Indien, knaprar piller eller läser feng shui för att finna något. Finna en mening, något att luta sig mot. För oj vilken jävla motvind det helt plötsligt blev då livet bara var... ja, var. Det är ju så extremt trasigt när man inte har någon bestämt linje att vandra på och nätterna blir så väldigt mycket mörkare utan den där ledande stjärnan.
Det är här någonstans som jag önskar att jag vore ett djur. Ett lyckligt ovetande djur som bara gnager på och bygger sina bon utan att egentligen fundera på varför. För vänner, vet ni? Knowledge doesn't make happiness, ingen jävla lycka vinns utav kunskap. Inga konkreta därför kan någonsin göra saker och ting klarare. 
Ändå ska vi människor vara så förbannat envisa och hela tiden nagga ihjäl oss på att försöka hitta dessa svar. Och när vi inte lyckas, så hittar vi på svar. Något jag aldrig kommer att förstå är varför man inte bara kan låta saker ligga utan att stycka sönder dem till partikelstora bitar för att försöka finna kärnan och vetskapen om just denna, denna livsviktiga och totalt avgörande... sak.  
Det om något måste väl vara the original sin of all human beings. 

Utan att låta som någon flummigt frireligiös moraltant så önskar jag verkligen att vi bara kunde låta saker vara. Bevara charmen och mystiken som ligger i att faktiskt inte veta saker, i stället för att hitta på formler, bokstäver eller "lagar" för att försöka förklara det oförklarbara. Låt universum vara oändligt och därmed oändligt mystiskt i stället för att försöka hitta dess slutpunkt. Låt det vara omöjligt att förklara hur snö bildas i stället för att kalla des för något helt annat. Men framför allt - låt livet ha no meaning what so ever. Du kommer ändå inte bli lyckligare av ett svar.

"All we know is that we don't know what is gonna be and please brother let it be. Life on the other hand won't let you understand we're all a part of the masterplan"   

Här sitter jag och är allmänt nostalgisk och lyssnar på Tiger Lou. Ack, memories...

Jag älskar lata dagar, att kunna göra allt eller inget precis som jag vill. Jag älskar att sätta klockan på 6 bara för att kunna hånle åt alla som faktiskt måste gå upp då. Jag älskar att äta lunch till frukost och middag till lunch. Jag älskar att sova i över tolv timmar och framför allt älskar jag att inte vara bunden till ett slaviskt schema som jag måste följa för att inte skära min framtid (?) itu.
Ladies, imorgon börjar skolan igen och jag dör litegrann inombords. Det är dock en liten tröst att 1. vårterminen alltid går mycket fortare än höstterminen och 2. det är en termin kvar på det helvetesår som är andra året på en naturvetenskaplig linje. Jag ska inte säga för mycket, men trean kommer bli soft! Ingen fysik, endast en period matte, en termin kemi och sedan typ bara 50-poängskurser i psykologi och biologi.

Jag har inte lyft ett finger school wise detta lov. Jag drömde inatt att jag fick IG på ett fysikprov, det kanske säger något... Jag har en hel engelskabok att läsa, franska att göra, matte att plugga och så framför allt denna äckliga skitfysik som jag bara blir mer och mer irriterad på. Men jag ska inte stressa, och jag ska inte oroa mig. Saker och ting kanske aldrig löser sig, men i detta underbara land har man ju ändå rätten att dö om man så vill. Alltså, det löser sig alltid.

Men nu skall jag suga in mig dygnets sista ledighet och frossa i Gossip Girl.
Vi ses på andra sidan, kära vänner. Vi ses där...


En av 2010 absolut bästa låtar. Gosh, my skin sizzles!

”Förträng inte dina problem och inre konflikter. Om du går runt och håller allt för dig själv så hittar problemen andra kanaler och du blir sjuk både fysiskt och psykiskt. Men gå inte runt och prata om dina problem, livet är alldeles för kort för att vara dyster. Var lycklig, ett gott skratt förlänger ju livet! Se till att ha roligt hela tiden, omge dig bara med roliga människor och var rolig själv, annars vill ju ingen vara med dig. Och ensamhet är livsfarligt, det är vetenskapligt bevisat, men lär känna dig själv och umgås mycket med dig själv för förr eller senare så blir du ensam, men stressa inte, oroa dig inte.”

Fan vilken kärlek jag hyser till denna man! Jag skiter i att han i princip är min motpol (han är optimist, jag är pessimist, han är naiv, jag är cynisk, han är uppenbart vänsterdriven, jag är högerlutad, han hatar stockholm, jag är rädd för skåne osv osv...) och tar fram det gamla "opposites attract"-atgumentet i stället. LYSSNA PÅ MELLANSNACK! LYSSNA PÅ PUSS OCH KRAM! GENIALISKT! Var tvungen att använda mig av caps för att ni skulle förstå min extrema eufori för detta, förlåt mig.
OCH som en liten slutkläm - vill ni HEMSKT GÄRNA gå och se honom på skandiateatern den 29 april är det helt ok, jag kan ställa upp och eskortera er. Bara så att ni vet, tänkte jag. Thank me later!
Puss och kram!

I will never speak of ways 'cause I know you won't try them

    

Jag asgarvar - hur fin är den inte? Haha, nej, värst estetiskt lagd är jag kanske inte (och inte direkt noggrann heller...) men sooo? I love it! Nu kommer jag kanske börja fyra av leenden varje morgon när jag möts av denna lovely almanacka!
(grattis alla Rut på namnsdagen btw!)

Hur fint är det inte att börja 2011 med att plöja igenom denna goding? My eyes are so so sweaty!