Åh så jag sitter här och reminiscar (hjälp mig, finns det något bra svenskt ord/uttryck för det egentligen?) genom att lyssna på Arctic Monkeys. Eller okej, det kanske inte är fullblodigt reminiscing jag gör eftersom det var typ... igår som Humbug släpptes. Men FWN och WPSIATWIM (hahahah älskar sånt där... "Favourite Worst Nightmare" och "Whatever People Say I Am That's What I'm Not" ska det såklart vara.) känns det som evigheter sedan de kom. Vilket det nästan är? People, det beror ju faktiskt på hur man lägger upp sina punkter för hur "en evighet" ser ut! ;)

I alla fall. Tänkte bara uttrycka lite genuin musikglädje. Lite Alex Turner-glädje. Lite Matt Hendlers-and-the-bad-drums-glädje. Lite åh underbara Do me a Favour som jag bara vill citera och recitera och göra det om och om igen för att det är så... bra. Det är ju faktiskt den och 505 (åh...505. Say no more) som Al verkligen skrev sincerely, from the heart liksom. Och det känns. Allt annat fint och pretty emotional som Arctic Monkeys producerat (typ bigger boys, a certain romance, only ones who know etc.) kan kännas i andras själar, men man märker ändå att det inte kom straight from Al. Hm... ja.

Nä, nu ska jag fortsätta ha påsklov (which by the way ROCKS!!) lyssna på Arctic (och Shout out Louds, reborn love!) och snart ska jag försöka pallra mig iväg till Ica och posta Lovefilmerna. Och kanske en morot (inte i morotens benämning utan mer i den allegoriska benämningen...ehe) för att plugga lite svenska sedan. Vi får se...
See you later elevator!