Såhär ligger det till.
Jag pratade med familjen igår, de undrade hur jag mådde osv. Jag svarade ärligt att jag inte mår bra, och att jag tror att vi är alldeles för olika för att kunna fungera tillsammans. De blev väldigt upprörda och ringde Lynn (lokala representant) som berättade att hon och jag redan hade haft mailkontakt. Då blev K helt rasande, kastade mina skor på mig och skrek en massa. Jag vill inte gå in mer på detaljer, men jag har nog aldrig känt mig så jävla rädd, ensam och ledsen som då.

Anyway. Idag träffade jag Lynn, och jag fick även prata med EF-kontoret i Boston. De försökte övertala mig om att stanna här, men jag har redan packat mina saker och är beredd på att åka hem till Sverige igen.

Jag orkar inte gå in på varför, och jag vet att jag är en bortskämd jävla skitunge som slösar bort mina föräldrars (och K's och T's) pengar, och jag vet att jag har tagit upp allas tid i onödan osv osv. Men nu är det som det är. Jag mår jättedåligt över det, och skäms som bara den. Men jag lovar er - skulle ni vara i min situation skulle ni förstå. Det är inte så jävla lätt...

Nu ska jag bara få dagarna att gå, och hoppas på att EF fixar mina flygbiljetter så fort som möjligt. Tack alla fina människor som stöttar mig, det behövs just nu kan jag lova <3