Saker som jag har tagit upp igen, efter en lång lång tid i skymundan. En del bra saker. En del mindre bra saker... Gräver man riktigt djupt i sig själv finner man mycket mer än vad man lämnat där en gång. Minnen är lite som... mat. De börjar som (egentligen goda) saker som du helt enkelt är färdig med, och därför stoppar undan. De ligger där ett tag och du känner dig sådär allmänt nöjd med det. Sedan börjar det mögla... och plötsligt känns det inte lika kul längre. Du förstår då att du aldrig kommer få tillbaka det i dess originalform, utan att möglet bara är ett förstadium till allt skit som komma skall. Då kommer saknaden, ångesten och det ittriga viljan av att bara ha tillbaka det som en gång var. Sedan kommer tiden och gör sitt, och maten (...minnena?) försvinner. Förmultnar. I ett slags kretslop går det sedan runt, runt, runt. Man kommer nog aldrig bli kvitt dem då man aldrig kan hantera det förflutna... Men man kan lära sig leva med det. Det smakar lite mindre bittert för varje dag som går. Men jag vet inte... sött lär det ju aldrig bli.




They can never wrong this right. Ja, jag kommer nog alltid att älska The Killers trots att de har blivit ett jävla töntband. End of story...