Årskrönikor känns rätt lame faktiskt. I alla fall om man inte har något vettigt att skriva. 2010 har varit ungefär precis likadant som de andra sexton åren av mitt liv. Det har vart bra. Det har vart dåligt. Människor har kommit och människor har gått. Nya platser har upptäckts, andra platser har lämnats. Jag har skrattat, jag har gråtit. Jag har gillat livet och jag har hatat det. Jag har gjort nya saker och samma gamla slentrianmässiga rutiner har även dem utförts. Som sagt, the big W-O-W is where? 

Nej, lyssna inte på mig. Den största cynikern on the lower east side, som dessutom har feber och lider av denna årliga nyårsångest ("SHIT!!! Har ännu ett år passerat? Och vad har jag egentligen åstakommit? Hur många liv har jag räddat? Hur många nya cancerbotemedel har jag forskat fram? Ännu ett år närmare döden!") som spökar in my mind and soul. Jag tycker att det är lika luddigt att fira nyår som att fira födelsedagar, just pga den där SNART ÄR DU DÖD-anledningen. Men om man vill fira det, så visst fine sure gört. Leave me out bara.

Men okej. Eftersom jag är sjuk och är uttråkad (varför sover jag inte bara? hah, för att det vore den självklara och ultimata lösningen, och sånt sysslar inte jag med...) så tänker jag ändå skriva ner lite up's and down's of 2010. 

På minussidan ligger plugget (som jag helt har tappat fokus på), allt slags rutinmässigt som sliter benmärgen på mig, en skranglig ekonomi som är en vanlig åkomma hos en sjuttonårig materialist, bristen på saker som jag vill dö för, USA's politik och i synnerlighet den där äckliga Sarah Palin, samt den delen av mig själv som jag egentligen vara vill pinna upp på en vägg och kasta köttknivar på, men som ändå alltid finns där för att förpesta mitt liv ännu lite mer. 

Det positiva (this is hard for me...) är alla de nya, fina människorna som har tillkommit i mitt liv, de nya platserna som jag har sett, sakerna jag har lärt om mig själv, filmerna och musiken som har fått det att tåras i mina ögon, de rappa argumenten hos politikerna jag beundrar, Julian Assange och hans kamp för demokratin, Englas tvillingpojkar, this and that and everything else. 

Det var sådär lagom lulligt och inte alls konkret, men det känns lite som om det är så 2010 har varit. Luddigt och flummigt. Lite som ett sånt där värdelöst år som bara finns där som transportsträcka till någonting bättre. För, det är ju så det är att vara ung, right? "Den enda anledningen till varför vi lever är att vi imorgon kanske får reda på varför". Så, vi får väl stå ut år 2011 också. Kanske, kanske att vi får någonting i sinnet som får oss att vilja fortsätta ut till 2012 också. Annars begår vi kollektivt självmord om prick ett år, ok?

Så. Förhoppningsvis så sover jag vid tolvslaget imorgon. Ni andra får ha det bra, ok? 
Happy new year.

  

GOD JUL Joyeux Noël MERRY CHRISTMAS Feliz Navidad HYVÄÄ JOULA!

<3

Free Julian Assange to make a stand!

      

Hur ambitiöst är inte detta? Med tanke på min exrema avsaknad för estetik är det jääääävligt ambitiöst!

hehehehhehhe jag tycker faktiskt att det här är roligt. "Bace of ace".

(Vill bara tillägga att jo, han är visst snygg som saaaaataaaaaaaaaaaan! Därför är det ju i princip en fysisk och psykisk omöjlighet att han skulle kunnat våldta någon. Det går ju bara inte.) 

"Education is an admirable thing, but it's well to remember from time to time that nothing that is worth knowing can be taught"

Sure thing, recensenter gjorde det vanliga, extremt grötiga misstaget att jämföra britpopens nutida jag med vad de en gång var. Sånt... fungerar inte riktigt. För i den jämförelsen blir alla dessa fantastiska band rent utsagt skitdåliga. Kanske framför allt Suede. Jag tycker i alla fall att det är fint att en av britpopens frontmän har kvar (i alla fall det mesta av) sin originella och häftiga röst. No offence till Liam Gallagher, men hans nuvarande sånginsatser är inte ens rock n roll, de är bara... well. Ett tecken på att rock n roll is short, och att någon kanske borde gå och lägga sig nykter för en gång skull.
Anyway. Jag var en liten skit när Suede slog igenom, så jag kan ju knappast säga att jag minns dessa tonårsfyllor och första kärlekar (som alla recensenter gör, hrpmf...) men visst minns jag annat. Suede är nittiotal i dess fulla bemärkelse och hey! Det är ju jag med! "Everything Will Flow", "Saturday Night" och "Beautiful Ones" är stora delar i min barndom. Och sådana låtar håller man ju lite extra kära, eller hur?

Sedan kan man ju inte hjälpas att förundras något enormt av Brett Anderson. Vilken. man!!!!!! Återigen - klart som gatan att han var tretusen gånger häftigare när han var ung och relativt fräsch, men jaaaa vi faaaatttaaaar deeeeet! Jag kan inte sluta tycka att det är galet coolt att vara 43 år (!) och 1. se ut som Brett Anderson 2. Röra sig som Brett Anderson och 3. Sjunga som Brett Anderson. Han är en unik och speciell varelse, det är ett som är säkert. Och jordens kanske sexigaste människa, period. Det där androgyna, metrosexuella och dandy-aktiga är extremt suggestivt och jag dras åt det som en tjockis till kladdkaka.

Sämst igår var det rätt kassa ljudet. Ojdå, där försvann gitarren?
Bäst igår var de allra kändaste låtarna som lockade till allsång. Animal Nitrate, Everything Will Flow, Beautiful Ones och New Generation. Och Trash.

"I was born as a pantomine horse
ugly as the sun when he falls to the floor
I was cut from the wreckage one day
this is what I get for being that way"