Sure thing, recensenter gjorde det vanliga, extremt grötiga misstaget att jämföra britpopens nutida jag med vad de en gång var. Sånt... fungerar inte riktigt. För i den jämförelsen blir alla dessa fantastiska band rent utsagt skitdåliga. Kanske framför allt Suede. Jag tycker i alla fall att det är fint att en av britpopens frontmän har kvar (i alla fall det mesta av) sin originella och häftiga röst. No offence till Liam Gallagher, men hans nuvarande sånginsatser är inte ens rock n roll, de är bara... well. Ett tecken på att rock n roll is short, och att någon kanske borde gå och lägga sig nykter för en gång skull.
Anyway. Jag var en liten skit när Suede slog igenom, så jag kan ju knappast säga att jag minns dessa tonårsfyllor och första kärlekar (som alla recensenter gör, hrpmf...) men visst minns jag annat. Suede är nittiotal i dess fulla bemärkelse och hey! Det är ju jag med! "Everything Will Flow", "Saturday Night" och "Beautiful Ones" är stora delar i min barndom. Och sådana låtar håller man ju lite extra kära, eller hur?

Sedan kan man ju inte hjälpas att förundras något enormt av Brett Anderson. Vilken. man!!!!!! Återigen - klart som gatan att han var tretusen gånger häftigare när han var ung och relativt fräsch, men jaaaa vi faaaatttaaaar deeeeet! Jag kan inte sluta tycka att det är galet coolt att vara 43 år (!) och 1. se ut som Brett Anderson 2. Röra sig som Brett Anderson och 3. Sjunga som Brett Anderson. Han är en unik och speciell varelse, det är ett som är säkert. Och jordens kanske sexigaste människa, period. Det där androgyna, metrosexuella och dandy-aktiga är extremt suggestivt och jag dras åt det som en tjockis till kladdkaka.

Sämst igår var det rätt kassa ljudet. Ojdå, där försvann gitarren?
Bäst igår var de allra kändaste låtarna som lockade till allsång. Animal Nitrate, Everything Will Flow, Beautiful Ones och New Generation. Och Trash.

"I was born as a pantomine horse
ugly as the sun when he falls to the floor
I was cut from the wreckage one day
this is what I get for being that way"