.. och det har egentligen ingenting med någonting att göra. I alla fall ingenting som jag hade tänkt skriva. Men ibland saknas det något i inspirationsfacken och då blir det sådär. Bara att tugga, svälja och spy upp liksom.

Aäänyway. Denna dag har vart helt vimsig och snurrig och bara allmänt...disträ. Smidiga tjejen tappade kladdisen i cafeterian så att det flög grädde, chokladsås och porslinsskärvor överallt. Way to go, S! Cornelia låste in sina nycklar i skåpet, så där har vi också en smidig tjej ;)

Jag fick i alla fall tummen ur röven (ÅH så jag hatar det uttrycket! Förstår inte varför jag ens skrev det. It makes no sense!) och bokade tid hos min syv.
Och imorgon är det fredag igen... herre-jävla-jesus typ. Och imorgon kan vi nog inte rymma från varken Ulla Muda eller Bosse.. och det suger ju.

Annars sysselsätter (ojdå, säger man ens så? så himla konstigt det lät helt plöstligt...) jag min nu med att fundera ut plocket till "here comes the sun". Jag fuskade lite och tog reda på vilket fret (vad heter det på svenska? "band" eller?) capot skulle vara på, samt det första ackordet.. Men det får jag fan göra för det är pissvårt ändå. Jag satt typ i två timmar igår och en timma idag och har bara kommit till "here comes the sun, du du du du, here comes the sun and I say it's alright" än så länge. Förstår inte hur jag har tålamodet till detta, eftersom jag verkligen inte har kunskaperna. Men det är ju alltid roligt att kunna överraska sig själv, liksom. Det är väl sånt som gör att man inte trillar i det där self denial-facket. Har hört att de har rosa fondväggar där. Fondväggar är väldigt -07. Säger jag som har en i mitt rum... haha. Men jag är ju också rätt -07. Eller nej, jag är ungefär -06. Det var ett rätt bra år, så jag har liksom fastnat där.
Ungefär som Henrik Schyffert snackar om i "ett försvarstal" (ni borde se den, det är skitkul. till en början, i alla fall. I slutet börjar han typ be om ursäkt till micke rickfors och då blir det inte lika kul längre...) om att man stannar då man är på topp. Så man såg ut, och det man gillade, när man mådde som bäst, det bär man med sig livet ut. Jag är, och ser likadan ut som jag gjorde år 2006. Sad story.

Nej, nu ska jag sluta irra och se på Family Guy i stället. Det finns ju faktiskt inte mycket mer än Scrubs som är roligare än det.
xoxo


För att knyta ihop inlägget refererar jag nu till rubriken. Okkervil River - The war criminal rises and speaks