Jag sitter och tittar på en massa bilder på facebook från en del utbytesstudenter (varav 99% är tyskar, 0,5% är spanjorer och 0,5% är norrmän/svenskar) som är i Illinois just nu. De som jag och "min generations studenter" är efterträdare till.
I alla fall.
Med ett fylls jag typ av en sådan jäkla häftig känsla. Det där kommer vara jag om sju månader (pratade med kristi igår, och hon och lynn, min local cordinator, hade bestämt att jag skulle komma tidigt i augusti pga att jag inte ska på camp! ih!) vilket är helt underbart.

Ena sidan av mig vill bara vara där nu, nu, nu!! De verkar ju ha de så jäkla kul och alla människor verkar så grymt bra. Att läsa deras fb-uppdateringar gör mig så himla sugen och glad. Det känns bra.
Samtidigt så är det ju något litet som stinger till. Hur mycket jag än hatar denna stad och detta land så tycker jag ju faktiskt om de flesta människorna i min omgivning. Och att vips, lämna dem i tio månader är stort. Och konstigt. Och absolut ingenting som man gör utan att må lite dåligt över det.

Jag vet inte vad jag ville få ut av det här. Det är ju inte direkt något nytt heller... I brist på annat, liksom.
Nä, nu ska jag fortsätta snacka med mina favorit-tyskar Laura och Till (vågar knappt skriva på svenska eftersom de kanske förstår men oh my... han är s n y g g ! Il est très beau. Ja, ni förstår.)
Hade ingen aning om att tyskar kunde vara så! Haha ;)

See you. xoxo