"Vi går runt på jorden ett tag och ljuger om vad vi tänker"

Okej, låt oss vara precis sådär skitigt ärliga ett tag. Hur ofta är vi egentligen det?
Jag vet att jag är smutsigt ärlig när jag säger att jag ljuger riktigt ofta. Inget stort, inga avgörande "hitta på"-lögner. Men ni vet, putsa till sanningen lite. För let's just face it, sanningen är varken vacker eller intressant. Just för att det är - oh no - sanningen.
Jag tror inte att det någonstans ligger i hur det man ljuger om var (/är), utan om att det aldrig duger. Vad skulle kunna duga? Vi är människor, vi vill alltid ha de vi inte kan få. Vi är inte nöjda med det vi har, och då utnyttjar vi vår fantasi och slänger ihop någon fin berättelse som både glittrar och lyser i mörkret. Och så känner vi oss liiiite bättre efteråt. Eller nja, för de stackare som har ett litet samvete kan ju det komma och spöka, men det är era problem...

Fast det allra roligaste... det är ju faktiskt att vi är oförmögna att ens veta vad som är lögn och vad som är sanning. Vi tror, tycker, att vi litar på folk. Men ponytails, ni vet ju precis lika bra som jag att din soulmate ibland ljuger rätt upp i ansiktet på dig. Kanske för att inte såra dig?
Eller för att göra sig själv lite bättre. Livet är ju trots allt en tävligt, ett oändligt lopp mot det bästa livet. Mot perfektion? Lägger man sig, eller ens stannar vid vätskekontrollerna, så kan allt vara kört. Då slutar man som den där rätt så ljumma morsan som dricker dyr sprit i plastglas. The rich man in a poor man's shirt.
Och den som säger att man är "nöjd med det"...
Tja, vi har ju redan tagit upp det där med att ljuga.