Så ja.
Spanien sätter ner foten ytterligare en gång och visar att man inte behöver modernisera sin roliga lek-fotboll till ett defensivt spelsätt för att vinna titlar. Att man inte måste pumpa upp backlinjer för att vinna VM och att bollinnehav är nyckeln till framgång. Det är ett hopp för världens fotboll. Spaniens principfasta och ödmjuka lag som andas kärlek till sporten på lång väg, det är vad fotbollslycka är. Det är vad som gör ett land kapabla till att vinna mästerskap. Det är vad som tog upp Spanien till EM-guldet 2008 och det är vad som också ledde dem till deras första VM-guld.

Annars kan jag absolut hålla med om att Diego Forlán var VM's bäste spelare. Och Uruguay kanske det roligaste laget att titta på, faktiskt. Vad jag annars kommer att minnas är USA's "we're alive baby"-attityd och kämparglöd. Jag kommer att komma ihåg ett Tyskland vars medelålder var betydligt lägre än de andra lagen i VM (och btw, Sami Khedira, hur fint är inte det namnet? Det suger ju, men jag måste nog gifta mig med killen...). Jag kommer tänka tillbaka på de stora flopparna (måste jag ens nämna dem? Hela Frankrike, hela Italien... Rooney. Domarmissarna, framför allt Lampards mål, Ronaldo, en mållös Messi...etc)

After all har det vart ett bra VM med värdiga medaljörer. Det stinget i hjärtat att det är över, men... om två år är det ju EM igen!

(Jag kom btw tredje sist i vår drömelva-liga... vilket suger pretty much. Men jag är ändå stolt över att jag var den enda som hade någon moral i kroppen och vägrade byta in några tyskar. Så lågt sjunker jag aldrig...)