Idag är det den svenska nationaldagen. Dagen då man skall vara patriotisk och stolt och typ vifta med blågula flaggor. För hey, vi har en massa saker att vara stolta över... Fula, men billiga (och svårmonterade...) Ikeamöbler, äcklig mat (för COME ON, filmjölk?), "lagom", jantelagen, Mona Sahlin, fulla medelåldersmän som leker groda runt en blomsterklädd stång, dansband (JA det blir coolare så fort man kallar det "country"), Carola (och Robinson-Jesus), kläder från Odd Molly och mellanmjölk är bara några av de saker som verkligen utsmycker detta avlånga land i norr. 

Nej, vad elak jag är. Det kanske är tid att faktiskt uppmärksamma det som jag faktiskt tycker om med Sverige idag? 

Acne clothes, H&M's egna nagellack, Vaxkupan, Jens Lekman, Jens Lekmans ukelele, Ondskan (men jag ger helst ingen credd till Guillou), Marabou, snö på julafton, färskpotatis och gräddfil, Monkis reor, avsaknaden av djur som kan döda dig, Martin Hansson, Magnus Betnér, Englas ännu ofödda tvillingar, Skarsgård-klanen, effektiva underhållningsprogram på tv och ordet "specifiera" är saker som jag faktiskt tycker om väldigt mycket. 

Sverige är inte USA. Det är inte ens Danmark (jag har utveckat en förkärlek till Danmark. Tror att markerade kindben och allmänt maskulina hakor har med saken att göra.). Men det är rätt okej ändå. Jag tror aldrig att jag kommer bli så bra som när jag bor i ett land som jag ogillar (NOTERA - "ogillar"!). Det är ju den svenska bitterheten, cynismen och negativiteten som bygger upp mig, utan den vore jag... Blondinbella. Eller Louise Bratt. 
Eller någon helt annan...