Det känns rätt så fint nu
Igår gjorde jag något så ovanligt som att se en bra svensk film. Japp, ni läste rätt. Bröllopsfotografen, var det. En ganska charmig story som lätt skulle kunna bli puttinutt och nyp i kinderna, men som inte blir det. Läser man bara taglinens så verkar den helkass (åååh, en bondlurk som faller för en överklassbrud, åååååååh!) men något hände... Det är liksom fint. Utan att vara gulligt. Det är sjukt härliga kontraster mellan en byhåla i värmland och stockholms innerstad. Arbetarklassen (som säger sig ha tur för att de bor i de "fina kvarteren med sjöutsikt". Den där "sjöutsikten" är dock en typ vattenpöl och en sulfatfabrik) och överklassen (bor i ett "jäkla slott med pelare och grejer" på djursholm och säger saker som "stadsteatern? är inte det lite väl rött?").
Bara en värmlännings första intryck av Stureplan är så... jag vet inte. Det är ju så grymt olikt, det är ju en gris i lackskor och alla andra allegoriska begrepp som kan tyckas användas för något som inte alls passar in. Det är också en del sköna (och nyttiga!) fördomar. Likväl de fördomar som överklassen har gentemot arbetarklassen, men även tvärt om.
Det är också en story om en grymt tragisk figur som blir systematiskt nedtryckt av hans vuxna "vänner". En man vars storhetsdagar (om de någonsin ens funnits) är över, och piller endast förtärs i alkoholens sällskap ("annars ger de ju ingen effekt").
Skådespelarna är, faktiskt, sjukt bra. Tuva Novotny kan ju vara Sveriges bästa skådespelerska, hon är helt underbar. Björn Starrin har en värmländsk charm över sig och skulle kunna spela ett äppleträd men fortfarande ha mer karaktär än väldigt många andra. Kjell Bergqvist spelar en fantastisk roll.
Och om du fortfarande inte tror på mitt omdöme och med ens dömer ut denna svenska pärla (ja, så skulle man nog kunna säga...) så kan det ju ändå vara värt att se den bara för att följa förvandligen från en fotonörd som bor hemma, har skinnbyxor, piercingar och långt, svart, stripigt hår (och glöm inte tatueringen på ryggen som säger "Wärmland") till en innerstadskis med gubbkeps, smala (senapsgula) slipsar och chinos. Jag lovar dig att det är underhållande.
Bara en värmlännings första intryck av Stureplan är så... jag vet inte. Det är ju så grymt olikt, det är ju en gris i lackskor och alla andra allegoriska begrepp som kan tyckas användas för något som inte alls passar in. Det är också en del sköna (och nyttiga!) fördomar. Likväl de fördomar som överklassen har gentemot arbetarklassen, men även tvärt om.
Det är också en story om en grymt tragisk figur som blir systematiskt nedtryckt av hans vuxna "vänner". En man vars storhetsdagar (om de någonsin ens funnits) är över, och piller endast förtärs i alkoholens sällskap ("annars ger de ju ingen effekt").
Skådespelarna är, faktiskt, sjukt bra. Tuva Novotny kan ju vara Sveriges bästa skådespelerska, hon är helt underbar. Björn Starrin har en värmländsk charm över sig och skulle kunna spela ett äppleträd men fortfarande ha mer karaktär än väldigt många andra. Kjell Bergqvist spelar en fantastisk roll.
Och om du fortfarande inte tror på mitt omdöme och med ens dömer ut denna svenska pärla (ja, så skulle man nog kunna säga...) så kan det ju ändå vara värt att se den bara för att följa förvandligen från en fotonörd som bor hemma, har skinnbyxor, piercingar och långt, svart, stripigt hår (och glöm inte tatueringen på ryggen som säger "Wärmland") till en innerstadskis med gubbkeps, smala (senapsgula) slipsar och chinos. Jag lovar dig att det är underhållande.
Kommentarer
Trackback