Håkan Hellström må vara en kopierare av rang. Att de fina och till synes originella citat som präglar hans perfekta poplåtar ofta är stulna från annat är lite tragiskt. Det är något som liksom förstörs. Det är ju den genuinitet som Håkan byggt upp som gjorde honom så speciell. Sedan kom man på att det egentligen inte var Håkans ord man dyrkade, utan Tom Petty's ("Åh Gud det gör så ont att något så nära kan vara så långt bort" "God it's so painful that something that is so close is still so far out of reach"), Bob Dylan's ("Uppsnärjd i det blå" "Tangled up in blue") och Elivs Presley's ("Bara dårar rusar in" "Only fools rush in"), bland annat.

Men sedan... sedan så inser jag att jag skiter fullständigt i det. Kanske är det till och med så att Håkan förtjänar lite extra credd för dessa samplingar? Sättet han använder dem på, sättet han får dem att verka som hans egna, är något som få andra covers och samplingar lyckas med.
Och sedan, vänner, är han ju Håkan Hellström. Grunden till Håkanismen. Mannen, myten, legenden. Hatten, hängslena, sjömanskostymen och den breda göteborgskan. Den delvis falska stämman. Håkan Hellström är pop, han är glädje. Kärlek, lycka, dans, dans, dans. 
Han är en miserabel gestalt intrasslad i det finaste sidentyg. 
Hur kan man inte älska en sådan man?
Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär

 
Det allra finaste som mr. Hellström någonsin gjort - Brännö Serenad. Ett brustet hjärtas tröst.