Oj vad jag har gjort saker i helgen. Att blogga är inte en av dem, dock. Jag skulle kunna skriva romaner om allting, men jag frälser er från det. I stället kommer jag berätta lite om gårdagen, eller i alla fall gårdagens kväll som spenderades i ett fullsatt Lisebergshallen med Kent på scenen.

Min historia med Kent har vart allt annat än simpel. Jag har haft mina typiska perioder då jag fullkomligt hatat dem. Inte för att de är dåliga, för hey, det ÄR de ju faktiskt inte... Men för att de är så enormt kommersiella. Precis som allt annat shit i dag. Jag har haft lite problem med att folk som i normala fall lyssnar på typ Lady Gaga skriver facebookstatusar med Kent-citat. I min värld är det två världar som inte ska korsas eller över huvud taget interakta med varandra. Men det är min värld det. Jag har förstått att i Lady Gaga-och-all-annan-SKITmusiks-världen är detta helt naturligt.
I alla fall.
När man är då och där på en Kentkonsert (plus i kanten för rim!) skiter man i sånt. As simple as that. Då är Jocke Berg guden och ackorden han spelar himmelska. Och... hur kan någon del i något så bra vara dåligt? Just där och då är alla mina bästa vänner, just då kan jag acceptera vad som helst. Ain't that wonderful? Det är vad bra musik gör, den förenar.

Gårdagens konsert i korta drag, då.
Väldigt bra var LSD, någon? Som är en underbar livelåt. Självklart också Mannen i den vita hatten (16 år senare), Töntarna och den (nästan eurodisco-insperarade) coola versionen av Vy från ett luftslott. Och så en av mina favoritlåtar av Kent - Vinter noll2.
Sämre var OWC. Tråkig låt. FF är en väldigt dålig låt, live som på cd. Romeo återvänder ensam är också ett trist inslag. Och jag gillar inte de överdådiga versionerna av Dom andra som de envisas med att köra.
Kul var På drift. Ni vet, låten i Friends-reklamen. De körde den som första extranummer, vilket var kul och nytt.
Synd var att de inte spelade Vals för satan (din vän pessimisten). Jag är inte direkt förvånad, men ändå... Det hade vart så bra!
Creepy var Kents ÅH SÅ KONSTIGA bakgrundsbilder. De skrämmer för det mesta skiten ur mig. Alltid.

God bless Kent, after all. Mitt indiehjärta slår och slår och slår.