Jag har vid flera tillfällen tidigare uttryckt min enorma kärlek till Thunder Road. Till detta klassiska stycke som andas ångest och oj så mycket miljöbyten som krävs för att få till en känsla som snuddar vid välbehag. Classic Springsteen. Han har en jävla massa låtar som uttrycket sådant. Han har hela "greetings from Asbury Park" att luta sig emot.

Kanske kommer jag aldrig att riktigt förstå honom. Kanske för att livet i Norrköping inte är likadant som livet som working class i "the swamps of Jersey". Kanske för att jag aldrig har tvingats "working on the highway" or "the blacktop" or whatever. Jag har aldrig behövt kämpa för att överleva, fysiskt eller ekonomiskt.
Men vänner. Om jag lämnar detta liv med endast en sak i vetskap så är det detta... Ångest, vemod och känslan av att inte passa in kommer inte inslaget i samma paket som fattigdom och dusty beach roads. De ligger innerligt inklämda i en liten smällkaramell som kan hittas precis vart som helst. Precis vart som helst, ponytails. Och jag vet inte hur jävla lame på en skala jag låter nu, men det här har ingen annan är Springsteen himself lärt mig. Eller snarare fått mig att inse. Genom mina år som bitter, cynisk och ångestfull tonåring har han suttit brevid som en jävla terapeut och talat om för mig att det är okej. Att känna så stor samhörighet med en 50 plus-snubbe som jag aldrig har träffat, som jag aldrig har pratat med, är egentligen rätt så galet. Men i praktiken blir det så jävla naturligt. Det är jag och Springsteen. Genom all jävla ångest. Genom badlands. Genom vilja och illvilja och dilemman. Genom glädje, lycka och kärlek. "You hung with me when all the others turned away, turned up their noses. We liked the same music, we liked the same bands, we liked the same clothes."

Tillbaka till Thunder Road. Detta klassiska stycke. Det som kanske binder samman allt det jag nu uttryckt till en enda stor love bubble. Det är... ja. Det är rätt så galet hur mycket denna låt betyder för mig. Och helt plötsligt låter jag som en lame ass-Kenza. Men ändå. That's what great music does to you.  
Thanks.

"You can hide 'neath your covers and study your pain
Make crosses from your lovers, throw roses in the rain
Waste your summer praying in vain for a saviour to rise from these streets
Well I'm no hero that's understood
All the redemption I can offer girl is beneath these dirty roads
But with a chance to make it good somehow
Hey what else can we do now?"