Jag har precis anmält mig till att bli barnfadder för Plan Sverige.
Det innebär att jag kommer att få ett barn (vart eller vem det är vet jag inte än, jag får veta det om drygt en vecka) att brevväxla med, samtidigt som jag får veta vad som händer i detta barns by/samhälle och vad Plan gör just där. Detta för 200 kr/månad (pengarna går till det specifika samhälle som man tilldelas, inte direkt till just mitt fadderbarn).

Gå in här för att läsa mer om Plans olika faddersystem (du kan t.ex välja mellan att bli minoritetsfadder, skolfadder, katastroffadder osv, samt att du får välja hur mycket pengar du vill skänka och hur ofta).
Jag ser verkligen fram emot att få ha kontakt med mitt fadderbarn. Jag hoppas även på att kunna åka ner till honom/henne (vart det nu blir) efter studenten och volontärarbeta.
Allt detta är inte en fin fasad, det är inte ett sätt att fylla på karmakontot. Jag är heller ingen ängel eller extremt osjälvisk människa. Jag tycker bara att jag har det väldigt bra, och 200 kronor är ingenting för mig medan det kan vara skillnaden mellan liv och död för andra. Så om du aldrig har behövt oroa dig för din ekonomi (och då menar jag inte "åååååh jag har inte råd med ännu en kjol från Gina Tricot!!!!!!-ekonomi") så tycker jag att man faktiskt kan visa lite empati och skänka de där hundralapparna. Jag kan lova att det känns rätt så bra.