Klyschan säger ju att man ska ta en promenad för att rensa tankarna, men effekten uteblir alltid. Jag älskar dock att ta långa promenader ensam, helst i flera timmar och absolut inte iklädd träningskläder i någon ödslig skog. Nej, med bra musik i öronen och converse på fötterna gör jag my best thinking.

Jag älskar att döma folk på avstånd. Jag älskar att låtsas veta deras historier, vart de gått, vad de har vart med om och vilka tankar de tänker i hemlighet.

Jag tycket om att se killen som fastnat i 2003 med sitt gelédräggiga hår och truckerkeps stå och fiska i strömmen tillsammans med sin pappa. Jag älskar hur äkta hans leende blir och jag älskar att han egentligen inte vill läsa fordon på eber utan egentligen bara vill bosätta sig i en ödslig stuga ute på landet och livnära sig på jakt och fiske.

Jag tycker om den stolta morfadern med sitt barnbarn i en vagn, hans stolta leende som han bländar av mot varenda främling tänder en låga i det allra kallaste hjärtat.

Jag avgudar paret som precis köpt en liten hundvalp och är ute och premiärgår med den. För att visa att det är deras hund har de ett koppel med två handtag – man ska ju dela lika!

Jag gillar kårmänniskorna med Sofiero i fickorna som redan börjat värma upp inför kvällen alternativt inte ens brytt sig om att nyktra till från nattens bravader. Jag tycker också om pensionären som ser på kårmänniskorna med ett varm leende och hur jag kan se hur hon tänker tillbaka på sin egen ungdom men ändå inte längtar tillbaka eftersom hon är väldigt nöjd med sitt pensionärsliv. Vilken balans det blir när de njuter av sitt och inte längtar efter framtiden medan hon lever i framtiden men inte saknar sin dåtid. Det är en livscykel på några meter.

Jag älskar den svenniga familjen och dess blåögda kids med blonda Astrid Lindgren-lockar. Jag älskar deras fyllda ICA-kassar där du kan skymta en påse jordnötsringar och några MER i tetrapack. Jag kan se hur de spenderar kvällen i en halvbekväm IKEA-soffa framför någon puttinuttig film om något vilset rådjur eller överdrivet positiv elefant.

Under min promenad såg jag tre stycken fågelburar i tre olika fönster i tre olika delar av staden. Jag undrar för mig själv om det är vanligt att placera sin fågelbur i fönstret eller om jag bara hade turen (?) att vara med om ett sådant sammanträffande. Kan inte heller undvika tanken av att det känns väldigt ”in your bird face” att placera en bur i fönstret. Att liksom låta fågeln se friheten men inte få smaka på den. Det är ungefär som att binda fast ett tjockt barn framför ett bord med kakor. Haha.

Mitt bland allt det där finner man en väldigt vanlig tjej med jeans från H & M och huvudet i det blå. Och jag kan inte låta bli att förundras lite över henne också. För det är inte lätt att mitt bland alla andras karaktärer skapa sin egen.