Det bästa med att resa är att inte vara i Sverige. Eller, i Norrköping.
Visst är det häftigt att se nya saker, bara att vistas i en miljö som är så väldigt annorlunda från den man ser varje dag är något stort och häftigt... men det bästa jag vet är språken. Att höra andra människor prata något annat språk än svenska. Bara att åka några mil norrut och höra folk prata dalmål, eller varför inte söderut och dess skånska, är kul. Sånt fascinerar mig.
Och som med allt annat har jag mina favoriter. Två favoritspråk (och dialekter) som är ren njutning för öronen. Jag pratar tyvärr inte om franska, trots att jag älskar det språket... Jag snackar dels om brittisk engelska, helst med en riktig northern accent, typ Manchester. Och sedan har vi danska. SJUKT skumt, jag vet! Folk vill hela tiden twista till det och kalla det för en fulare version av svenska, men ååh... Ni vet redan om min förkärlek till Danmark och danskan får jag ju liksom på köpet.
I alla fall, dessa två språk (och dialekt...) tycker jag så mycket om att jag liksom måste höra dem. Och jag känner ingen som pratar varken danska eller brittisk engelska (min engelskalärares tappra försök gills inte...) så där har vi YOUTUBE! Så härligt!
Jag har till och med gått så långt att jag lyssnar på Rasmus Seebach för att få min danska-dos (ok, jag tycker att "natteravn" är en jävla fab låt... vad det nu ens betyder.) och intervjuer med typ honom, Mads Mikkelsen och Nicklas Bendtner (favorit-danskarna) såklart...

Jag vet öht inte varför jag kände att jag vill outa detta, men vafan. Något måste man ju fylla tomrummen med. Här har ni.


och igen... mannen är kanske inte jättesnygg och har kanske inte alla chips i påsen men VAD GÖR DET när man har sådana kind- och hakben? JAG DÖR!!!!!!