I morse när jag gick till skolan, inte ont anande, såg jag den mest underbart söta lilla springer spaniel (det kan ha vart en helt annan hundras då djurraser inte direkt är min starka sida... Men någonting sade mig att det var en springer, och den var brun och krullig med hängande öron.) jag nästan någonsin sett. De hundarna lufsar fram på ett extremt rogivande sätt, typ som små pensionärer som precis har lärt sig gå. I alla fall, denna söta lilla varelse var dock inte så lyckosam eftersom han verkligen råhalkade på isen och gled omkring sånär som på rygg. Hundens ägare kollade sig oroligt omkring, ställde den stackars chockade hunden på benen igen och gick vidare. Jag hamnade i den något obekväma sitsen då det inte ser helt 46-kromosomigt ut att börja skratta högt när man gå där, ensam en mörk januarimorgon. Men jag kan berätta för er nu, vänner, att det kan ha vart det absolut roligaste jag någonsin sett live! Skadeglädje är EPIC, och när det är skadeglädje mot små fluffiga djur tycks den vara ännu bättre, så jag dör lite. Youtubear "hund som halkar" för att på något sätt kunna återuppleva den momentala lyckan, men hittar inget bra.

Kan ju även flika in på ett hörn att vi idag testade våra blodgrupper på biologin. Jag tillhör tydligen grupp 0+ , och min pappas något skumma kommentar till det var "Då är du ju en äkta arier, Stina! Hitler och Jimmie Åkesson skulle älska dig. Är du säker på att du har valt rätt parti?"
Alltid något att tänka på när depressionerna kommer och självförtroendet tryter. Hitler och Åkesson tycker i alla fall om mig. Det känns tryggt...