När vi ändå snackar dinos så trippade jag och cornelia down memory lane här om dagen och återupptäckte Landet för längesedan! Finns det en bättre film typ? Eh, NÄ! Jag läste typ nyss att den var regisserad av George Lucas och Steven Spielberg, hah! Det hade jag ingen aning om. No wonder it's awesome liksom. Nej men srsly tlkng (har ingen aning om man öht kan förkorta "talking" så jag improviserade för att verka cool), det är en fab film. Lillefot är ju jordens godaste varelse som väcker de allra största av moderskänslor. Min favorit är ändå Cera. Vilken brud! Om jag hade vart en dinosaurie hade jag ju LÄTT vart Cera! Hon är såå fin... Och resten av gänget med Tagg, Petri och Kvacki är ju också störtsköna (jag menar, vem ville inte käka gräs efter Tagg's födelsescen när han käkar upp sitt hus? epic)

Sedan tänkte jag på hur det egentligen bara finns fyra scener (i fyra olika filmer) som på riktigt berör mig till tårar. Ni vet en sådan där innerlig smärta i bröstet då du inte vet vad du ska ta dig till. Den första är i just Landet för längesedan, när Lillefots mamma dör och hon frågar Lillefot om han minns hur hon berättade om Den stora dalen och han svarar att "ja men varför ska jag komma ihåg, du ska ju gå dit med mig!" ÅH! Sedan har vi när Bambis mamma dör (i Bambi), när Mufasa dör (i Lejonkungen) och självklart när Micke blir lämnad i skogen (i Micke och Molle). Jag vet inte varför, men just dessa genererar en särskild smärta som är åh så jävlig! Det är helt sjukt hur man kan relatera till en liten bebisdinosaurie egentligen men ååååh...

Enough om det, jag sitter här med fetaste klumpen i halsen nu.
Och ja, detta inlägg finns till för att kompensera det tidigare. Jag bevisar liksom att jag inte alls är så självcentrerad att jag bara bryr mig om mig själv - jag bryr mig faktiskt om tecknade dinosaurier, lejonbebisar, rådjurskids och rävungar också! Hah!

hahahha älskade Cera!