Jag har lite problem med mitt öra, förstår ni. Mitt högra öra för att vara exakt och ett tredje hål i mitt högra öra för att vara ännu mer exakt. Jag tog hålet i typ september förra året och i december tog jag ut läkörhänget (eller "tog ut" är en underdrift, ellen slet ut det bakifrån... different story, double the pain). För några veckor sedan började det fucka igen, svullna upp och vara sig. Så jag tog ut örhänget för att låta det läka lite. Idag bestämde jag mig för att det hade läkt klart eftersom jag inte varr något svullet öht längre. Problemet var ju bara att det typ hade läkt igen. Frickin P A I N att försöka trycka igenom!

När jag stod där i pauserna till Grey's så tänkte jag att STINA för i helvete skärp dig! Du står här och klagar för att du inte kan få igenom ett örhänge när folk ute i världen dör. De svälter ihjäl, blir skjutna, brutalt mördare, våldtagna eller bestulna. Vilka har värst? Dem eller du?  Men nej, jag fick inte igenom det.
Sedan började jag tänka på katastroferna i Japan och på alla människor som dött, skadats eller öht lidit av dem. Igen, du gnäller över ett (tredje) öronhål och de blir besprutade av radioaktiv strålning. Men fan, jag fick inte igenom något jävla örhänge.

Sedan började jag tänka på mig själv och på hur jävla synd det är om mig. Hur många är det som egentligen skänker en tanke till mig när jag har det svårt? Nej, bara för att jag har sjukförsäkringar, aktieobligationer och en pensionssparfond så är det inte ett dugg jävla synd om mig. Där stod jag och led med ett blödande öra, värkande hjärta och en sargad själ och så förväntas jag tänka på andra människor?
Och jävlar. Jag fick igenom örhänget.