Oh yes oh yes på måndag it is! Jag hade typ förväntat mig en tid i juni eftersom väntetiden brukar vara på drygt en månad, men idag när jag kom in hade de precis fått en avbokning på måndag så why the hell not liksom? Jag vandrade ut därifrån med ett astöntigt leende men också väldigt nervös. Fan, på måndag liksom! Då ska jag, bruden som tycker det gör svinont att hicka, frivilligt låta nålar rista in någonting på min hud.
Mina föräldrars reaktioner är annars asroliga. Pappa skakar på huvudet och mumlar något om att det "bara är typ Zlatan som har tatueringar" och mamma börjar spåna; "tänk om du blir psykiskt sjuk när du fyller 27, hur kul är det att det står 'we all shine on' på armen då?"
Kära mamma, det vore väldigt ironiskt och jag skulle förmodligen skratta => minska risken för depressioner.
Jag tillhör ju annars en generation där tatueringar blir vanligare och vanligare. Mina föräldrar kommer ju hela tiden med argumentet att "det vore ju pinsamt att ha en tatuering i vår ålder" och ja, kanske det. Men när jag är 50 kommer det vara grymt många andra 50-åringar som har tatueringar och därmed blir det inte lika pinsamt... Times are changing vilket är svårt för generationen 50-talister att förstå.