Håkan Hellström sjunger om att inte våga hålla någons hand, "för vi är inte sådana som i slutet får varann".

Jag har inte skrivit på månader. Skrivandet har alltid varit terapi för mig, men på sistonde har all terapi känts överflödig. Jag vet inte om jag är en galet felillustrerad människa eller om mänsklighetens komplexitet i sig räcker nog. Men någonting käkar just nu upp mig inifrån..
Jag har väl alltid varit cynisk som fan. Tror inte på saker förens jag ser det, drömmer inga drömmar som jag inte vet uppfylls och litar inte på människor för fem öre. Jag har en ganska bitter och tragisk inställning till livet och jag älskar att världen är fylld med människor som är min raka motsats... Även fast jag irriterar mig på dem som in i helvete. Men de behövs.
På sistonde har jag ändå dragits med problem som bekräftar min cynism. Som rättfärdigar min tro om att människan är en ond varelse. Visst finns det alltid undantag, ljusglimtar och hopp, men de är fan få och svåråtkomliga. Mest dras man runt med svinen som inte verkar ha ett uns skam i kroppen. Rättfärdiga jävla assholes som behandlar människor som smuts, men som samtidigt har ett asvackert jävla leende på läpparna. Ni vet, personerna som alltid säger rätt saker i rätt tillfälle, som aldrig tar ett felsteg och som sköter sin karaktär med bravur.

Håkan Hellström sjunger också om att "du förtjänar en nominering för rollen du spelar" och jag kan inte låta bli att bli så jävla ledsen över människans jävla rollspel. Jag vill vara någon som kan fylla en plats i någons liv. Jag vill vara behövd, och vem vill egentligen inte det? Men det är ingen mänsklig rättighet, det är ett jävla privilegium. Jag vill säga att man måste förtjäna det, men eftersom ingenting här i världen delas ut rättvist så stämmer inte det någonstans. Du måste ha tur och befinna dig på rätt plats i rätt tid.

But then again - vem är egentligen jag att klaga på folk? Jag är ju lika med i spelet som dem. Jag har egentligen ett lika stort ansvar att göra rätt för mig, men i stället för att faktiskt göra det låter jag mig trollbindas av fina sms eller varma kramar. Sånt som har en anti-placeboeffekt på kroppens belöningssystem. Typ som choklad. Utan att låta som en martyr kan jag ju säga att jag är en ganska hemsk människa som ser allt som pågår men ändå resonerar mig fram till att min egen lycka, även om den bara varar i någon timme, är mer värd än någon annans. Vi kan inte ha allt, men likförbannat ger vi aldrig upp förens vi tror vi har det inom räckhåll.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Jag är besviken på vissa människors karaktärer, trött på falskspelen och spyr på mina egna toffel-egenskaper. Den här veckan har varit en av de mest omtumlande i mitt liv och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Med likgiltighet eller med kaos? Med uppgivenhet eller styrka? Jag vet inte. Just nu önskar jag mig bara en helkväll med två män som på riktigt förstår mig, Håkan Hellström och Springsteen. Hjärtat värker för någon jag aldrig kan få och det är så extremt pinsamt. "Jag skäms för att säga att du är kvar i mig, skratta åt det för då kommer jag kanske över det". Mitt liv är just nu en Håkan-låt i moll. Over n' out. 

"Mina vänner säger vakna upp och sluta tänk på det. Men vad vet de? Nu är någon annan än jag närmare."