8 h i kö, de sista i det värsta ösregn jag någonsin sett. Överlevde på nutella och mer. Fötter så blöta att jag kunde pressa ut små vattenfall ur mina converse. Hel-vete vad jobbigt...
Men sedan entrade världens mest fascinerande man scenen till dryga 66 000 människors glädje och de kommande fyra timmarna var exstas. Fullkomlig jävla eufori.

Läs valfri musikjournalists krönikor där superlativen haglar och ni kanske kan förstå att denna känsla är inget jag är ensam om. Jag har sett Bruce Springsteen en gång tidigare, på Stadion i Stockholm för tre år sedan. Han var underbart fantastisk "redan" då, men igår var det något alldeles extra. Jag är extra glad över att ha fått höra:

- The ties that bind. Den bästa låten på albumet "The River", förutom The River itself då...

- Downbound Train. Tänkte säga något liknande om denna låt men kom sedan på att den är inbäddad i världen i särklass bästa album så nä, nåt sånt blir det inte. Men en förjävla bra låt är det!

- The River. Munspelstragik, hjärtesorg och smärta. Hur fan kan det vara så vackert? Och allsången sedan... Wow.

- Because the night. Den spelade han visserligen förra gången jag såg honom också, men gårdagens version var så jävla stor och mäktig att det kändes helt nytt. Jesus!

- Where the bands are. Är man konstig om man tycker att "Tracks"-låtarna är bland Springsteens absolut bästa?

- Backstreets. "Remember all the movies, Terry, we'd go see? Trying to learn how to walk like the heroes we thought we had to be. And after all this time, to find we're just like all the rest, stranded in the park and forced to confess, to hiding on the backstreets" Enough said tycker jag va.

- Thunder Road. Världshistoriens i särklass bästa låt, ever. Jag bad till GUD för att jag skulle få höra den igår och visst kom den som första extranummer. Från första tonen från munspelet, "the screen door slams", till klimax och till sist "this town in for the losers and i'm pulling out of here to win" och oj mitt hjärta gick på riktigt sönder. Har aldrig vart med om nåt större.

- Jungleland. Hyllningen till The Big Man fick mina ögon att tåras och knutar att knytas i min mage. Jake Clemons version av farbroderns legendariska sax-solo och "tonight the streets are on fire in a real death march" tillsammans med hela bandets tårfyllda ögon och hjärtliga kramar blev för mycket för någon som hade tänkt hålla upp nån tuff fasad. Ajdå, där brast det...

Slutligen, wow, ojdå, shit helvete. Fattar man inte Bruce fattar man inte what it's like to steal, to cheat, to lie or what it's like to live and die. Så är det bara. Magiskt.