Jag får lätt hang ups på saker, lite som personliga flugor som stannar olika länge. Vi har de klassiska kändis-crusharna (Dougie Poynter och jag skulle visst få sju barn tillsammans enligt mitt elvaåriga jag...), dryckerna (finns blåbärsfestisen kvar?), tv-programmen (ingen kan Idol-historian som jag!) eller whatever else som man nu kan tänkas tycka om. Vissa saker stannar dock kvar lite mer permanent och här är den allra största...

 

Jag älskar Danmark, jag älskar danskar, jag älskar deras kindben och deras språk. Talk danish to me and I'll do whatever liksom. Därför älskar jag också Rasmus Seebach, vilket är lustigt på väääääldigt många sätt. Mannen är ju fan outstanding! Hans låtar får socker att bli överflödigt och begreppet cheesy får en heelt ny dimension. Att vara klyschig är för Rasmus inte ett sätt att sälja skivor eller haffa guzz, det är en livsstil. En genetisk infiltration med danska urkrafter. Shit. Och detta sitter jag och lyssnar på. Jag inte bara lyssnar, jag njuter. Jag tar in varje ord samtidigt som jag iakttar de exhalterade små hårstrårna som reser sig i takt med att hjärtat pumpar runt endorfinet i min kropp. Jag blir alltså... rörd. Av en dansk Dumbo-lik man med stekarkomplex och mammahjärta. Japp. Det är den lite bittra sanningen, ladies, och vem är jag att bry mig? Nä. Jag tar emot fenomenet med öppna armar och konstanterar att om ni skall ha ett bevis på det jag precis har skrivit kan ni lyssna på "Glad igen", "Natten falder på" och "Under samme sol" och skyll inte på mig när ni ligger där, vräker i er onyttigt och jämrar er över att Rasmus aldrig, aldrig kommer att bli er. Systerkramar till er, jag vet hur det känns.

 

Ni kan kalla mig oh no freakin mercy.