Sju år. Man är fan inte gammal när man är sju år. Man vet inte mycket om krossade hjärtan, livsmysterium eller om katastrofala ångestfyllor. Kanske har man det i sig dock. Kanske hade jag den där ångest-genen som kastade sig ut i ett försök att greppa tag i någonting. Och visst fann den något. En bästa vän, en älskare, en förebild. En ledstjärna genom hela livet. Sju år. Ändå kändes det som om jag fattade allt direkt.

 

Tretton år senare (FAN VAD GAMMAL JAG ÄR) finns han kvar där. Fan vad han har lärt mig mycket. Fan vad han har gett mig mycket. Tretton år, sju konserter (åttonde i juni yaaaay!) och timmar av själslig terapi och tårtkalas för ett sargat hjärta.

 

För han är ju liksom som oss. Som du och jag. Rätt kass på allt det där musikaliska. Han är den fula ankungen som växte upp och inte alls blev nån svan utan fortsatte att vara ful, utstött och annorlunda. Det betyder SÅ mycket för alla oss andra som inte heller blev några jäkla svanar. Ja. Tretton jäkla år och sex album. Fan vad jag älskar dig.