Läser i Blondinbellas blogg om att förändra sitt liv. Ni vet, man känner sig fast i en viss situation och vill vill vill göra något annat, men det är ju lättare sagt än gjort... Vad vill man egentligen? Och framför allt - hur fan tar man sig dit? För mig är det en väldigt ovan känsla att inte veta vad jag vill. Jag har alltid haft väldigt lätt för att bestämma mig, det spelar ingen roll om det är nåt trivialt som val på en restaurangmeny (läs igenom och välj) eller något mer seriöst som vilket yrke jag vill ha i framtiden, jag känner mig själv väl nog för att kunna bestämma mig rätt så fort. Därmed vill jag också ha sagt att jag, när det gäller de "större" valen man gör, också kan ändra mig lika fort och nästa vecka vara inne på en helt annan bana (typiskt stjärnteckendrag för mig som tvilling om vi nu ska tro på sånt, vilket jag faktiskt gör..) I alla fall, ångest inför val och att välja har jag aldrig haft vilket jag är väldigt glad över då jag vet att väldigt många personer verkligen tycker att sånt är svinjobbigt och jättesvårt.

 

Men. Nu...
Jag vet att jag vill bli lärare (gymnasielärare i engelska och religion närmare bestämt) och det känns svinbra och jag ser verkligen jättemycket fram emot att börja utbildningen i höst (fråga mig om jag är lika entusiastisk efter några år hhöhö....). Jag har även bestämt mig för att stanna kvar här i trygga Norrköping och plugga på LiU. Eller ja, det har jag väl vetat ett tag nu, men tidigare var jag ju inne på annat (mest stockholm, men även andra städer). Det känns... tryggt. Men inte särskilt spännande. Egentligen tror jag verkligen att alla mår bra av att inte bo kvar i sin hemstad i hela sitt liv och det är klart att det är nyttigt och utvecklande att få känna på hur det är att leva (inte bara semestra) någon annanstans. Å andra sidan så känner jag mig inte ett dugg redo att släppa allt det här som man byggt upp under snart 20 år. Att bo långt bort från allt det där man kämpat så hårt för att lära känna och till slut faktiskt älska. Hur kan man vara det?

Jag önskar att jag kunde hålla huvudet högt när jag säger att nä, jag kommer med all sannolikhet att bo kvar här (eller Linköping, jag kanske blir trött på pendlandet efter några år...) under hela utbildningen och när den är klar är jag nästan 26 år gammal, men på något sätt är man ju programmerad att skämmas över det. För att alla andra flyr, jobbar i Australien (alltså for real? den grejen kommer jag verkligen aldrig att förstå...) eller backpackar i nån djungel nånstans typ. Man är liksom inte värdig om man stannar kvar. Sure, jag kommer verkligen inte ha alla dessa coola stories att berätta, men jag gör i alla fall det jag känner passar mig bäst för stunden. Det om något tycker jag är värdigt.

 

Det jag måste börja förstå själv är att man är ung länge. Sure, jag förstår känslan av att ha tagit studenten och vilja "börja leva" direkt innan man settle down och börjar samla damm typ, men 26 år är ingen ålder. Det finns ingenting som säger att jag då måste skaffa ett heltidsjobb och stanna kvar där tills jag pensionerar mig. Vill jag kan jag backpacka i Peru eller surfa i Australien (igen, det kommer aldrig att hända) då och förmodligen kunna njuta av det på ett helt annat sätt än vad jag skulle göra idag. Med tanke på att jag vill bli engelskalärare hoppas jag också på att det finns möjligheter för utomlandspraktik vilket känns väldigt lockande. Några månader utomlands klarar jag av. Just nu tänker jag bara vara glad över att jag faktiskt vet vad jag vill göra med mitt liv (även om det inte innefattar några grand plans som kommer att rädda världen. Är det fel att drömma om ett normalt jäkla svenssonliv med ett tryggt jobb, villa i förorten, några söta kids och tacos på fredagarna? Helt ärligt är det vad jag drömmer om innan jag somnar, inte att bestiga berg eller hoppa fallskärm...åh du tråkiga personlighet, haha!) och att det är inom räckhåll. Jag önskar att alla kunde få ha den lyxen.  

 

Ja ni, när jag är 27 år och fortfarande dräggar loss på Puls på lördagarna, kom gärna fram och ge mig en kram eller nåt. Det kan alltid behövas! "But for now we are young" om det kan man faktiskt vara i Norrköping också. Just watch me!

 

En fet jävla puss på munnen till mina fina boys och till alla jäkla directioners där ute i landet, framför allt i sverige. Inte långt kvar tills det är vår tur ♥

(btw, GRÅT till videon era själlösa jävla djur.)

(btw2 ikväll är det ÄNTLIGEN oscarsgalan! jag har laddat upp med odds, listor och en massa snacks. nu hoppas vi bara på nån riktig skräll och kanske en skandal också.)

 

 

Antar att man skulle kunna skriva om "viktiga" saker. Typ hur FEL osv det är att Kourtney Kardashians dotter Penelope (typ ett år) har en mini-balenciagaväska. En gul. MEN DEN ÄR JU SÅ JÄVLA SÖT! Har inte lust att klaga på det (keeping up with the kardashians är just nu höjdpunkten på min dag f.ö ehehhe... ajdå). Orkar inte riktigt med nåt som är djupt, seriöst eller viktigt just nu. När man insett att världen är bortom all räddning kan man i stället börja känna genuin lycka och pirr-i-hela-kroppen-magi över ett nytt läppstift eller den PERFEKTA nyansen på ett rouge. Eller över faktumet att dougie poynter använder tre olika läppbalsam beroende på läpparnas torrhet. Alltså. För bra!

 

Sportlovs-utgången i onsdags blev lite weird faktiskt. Jag gillar inte solbrända 94:or. Men ananasdrinkar är fedt gott och well. Emilia och jag jobbar på att byta ut euphoria-dansen mot begging-dansen. Det går... sådär. Euphoria är ju inte jätteavancerat (alla kan kasta lite med armarna ju) men att skutta runt som finaste Anton (bara att han heter Anton.... ödet, you're a funny one!) i höga klackar är inte så jävla easy asså. Framför allt inte på ett överfullt och svettigt dansgolv. But we're getting there! Skam den som ger sig.

 

Jag gottar nu ner mig i gamla svettigt klassiska brittiska (för många adjektiv, aja...) band och reminiscear i tonerna till empire, up all night (...inte 1d's version....) och time for heroes. Har även börjat kolla på sista säsongen av Lost och ångesten inför slutet har redan infunnit sig. Ni vet den där tomma känslan när allt bara är... över? Vad ska jag då göra med mitt liv? Ae det är för sorgligt asså. Sakerna man utsätter sig själv för </3

 

Ha en bra helg allihop. Ta hand om varandra ♥

 

 

 

 

 

 

Såja, alla hjärtans dag. Jag skulle kunna vara djupt sorgsen, lonely och bitter men äh... det är jag väl alla dagar? Vi gör det bästa av situationen i stället. Var hos frissan imorse (ja, klockan 12 är morgon....) och klippte och färgade håret. Skööööönt att bli av med slitna toppar och utväxt! Ska snart iväg och jobba lite stängning, bättre valentines day kan man ju knappast få. Svettiga singelkillar? Tror jag drog vinstlotten denna kärlekens kväll alltså. Sucks to be you i ditt monogama tråk-förhållande. Eehehehhe...

 

Vad jag också gör är att spendera kvällen med mannen som vann mitt hjärta loooong ago och som fortfarande finns kvar. Bästa, finaste, innerligaste lilla Bruce. Hans top 10 love songs är liksom de enda som förstår mig en kväll som denna.

 

För övrigt är jag väldigt nöjd med livet just nu. Det flyter på och jag trivs, vad mer kan man begära?

Ta hand om varandra. Valentines day or not!

 

 

 

ja, de når ju både öron och ögon. ibland på samma gång, ibland inte. det här lyssnar/tittar jag lite extra på idag i alla fall, ni får göra precis som ni vill (stupid democracy...) Den som hittar en ung, blonderad fotbollskille som kan dansa sådär, GE HONOM TILL MIG. Jag skiter i vad det kostar, jag har fan dibs på honom alltså! Ibland undrar jag om inte syntetisk framställning av människor är en bra idé alltså. Jag skulle skapa sådana underbara varelser, that's for sure...

 

 

Är sådär härligt mör i kroppen efter 70 minuters spinning, daemn det var jobbigt idag! Börjar gilla spinning mer och mer känner jag... man får för varje gång in mer och bättre teknik vilket gör att det bara blir jobbigare och jobbigare, men så ska det ju vara! Man känner verkligen också att det är andra muskler som får arbeta, sådana som jag i vanliga fall inte brukar använda. Benen, ryggen och rumpan får sig en rejäl omgång och det känns asbra!

 

Annars har jag idag vart på stan och bränt lite mer pengar...........Studiemedlet för januari kommer inte hålla så länge, men eftersom det är första gången sedan juni som jag får in pengar tänkte jag unna mig. Har lagt upp en extremt seriös och komplicerad (ironi) budget för kommande månader, dock. Kommer få drygt 2100:- i månaden. (Lite drygt) 100:- av de går ju till glossyboxen, 1000:- får jag spendera på onödiga saker (smink, kläder etc) och 1000:- på nöjen (utgångar, mat etc). Men eftersom jag sällan spenderar 1000:- på nöjen så ska jag spara det som blir över. Har ingen aning om hur duktig jag kommer vara, blir det 800:- eller 0:- i sparkassan liksom? Vi får se. Känns ju dock som att det är en vettig idé att spara undan lite.

 

I måndags natt hade jag min första Lost-dröm ever. Ellen har varnat mig om dem, men jag klarade mig nästan 3 säsongen utan dem och började tro att det bara var hon som är konstig. Men ja, sedan kom den... Vaknade upp helt kallsvettig och har på riktigt inte kunna sluta tänka på den. Att förklara vore väldigt svårt, men jag kan ju säga att jag och Sawyer skulle rädda Kate (surprise.....) som blivit tillfångatagen av the others. Deras ledare var dock Locke, som var mörkhyad... Jack hade gift sig med Elliot från Scrubs, och de bodde på ön och födde upp vita kaniner och isbjörnar som de utförde medicinska tester på. Någonstans på ön hade the others gömt Uno-kort med bilder av killarna i Mcfly, Britney Spears och Avril Lavigne (???) på som nån skulle rädda innan de dog. Ja....Jag är ganska glad att jag vaknade.

 

Så, ännu ett väldigt random inlägg utan någon som helst röd tråd. Sånt jag gör bäst. Puss och kram på er!