Läser i Blondinbellas blogg om att förändra sitt liv. Ni vet, man känner sig fast i en viss situation och vill vill vill göra något annat, men det är ju lättare sagt än gjort... Vad vill man egentligen? Och framför allt - hur fan tar man sig dit? För mig är det en väldigt ovan känsla att inte veta vad jag vill. Jag har alltid haft väldigt lätt för att bestämma mig, det spelar ingen roll om det är nåt trivialt som val på en restaurangmeny (läs igenom och välj) eller något mer seriöst som vilket yrke jag vill ha i framtiden, jag känner mig själv väl nog för att kunna bestämma mig rätt så fort. Därmed vill jag också ha sagt att jag, när det gäller de "större" valen man gör, också kan ändra mig lika fort och nästa vecka vara inne på en helt annan bana (typiskt stjärnteckendrag för mig som tvilling om vi nu ska tro på sånt, vilket jag faktiskt gör..) I alla fall, ångest inför val och att välja har jag aldrig haft vilket jag är väldigt glad över då jag vet att väldigt många personer verkligen tycker att sånt är svinjobbigt och jättesvårt.

 

Men. Nu...
Jag vet att jag vill bli lärare (gymnasielärare i engelska och religion närmare bestämt) och det känns svinbra och jag ser verkligen jättemycket fram emot att börja utbildningen i höst (fråga mig om jag är lika entusiastisk efter några år hhöhö....). Jag har även bestämt mig för att stanna kvar här i trygga Norrköping och plugga på LiU. Eller ja, det har jag väl vetat ett tag nu, men tidigare var jag ju inne på annat (mest stockholm, men även andra städer). Det känns... tryggt. Men inte särskilt spännande. Egentligen tror jag verkligen att alla mår bra av att inte bo kvar i sin hemstad i hela sitt liv och det är klart att det är nyttigt och utvecklande att få känna på hur det är att leva (inte bara semestra) någon annanstans. Å andra sidan så känner jag mig inte ett dugg redo att släppa allt det här som man byggt upp under snart 20 år. Att bo långt bort från allt det där man kämpat så hårt för att lära känna och till slut faktiskt älska. Hur kan man vara det?

Jag önskar att jag kunde hålla huvudet högt när jag säger att nä, jag kommer med all sannolikhet att bo kvar här (eller Linköping, jag kanske blir trött på pendlandet efter några år...) under hela utbildningen och när den är klar är jag nästan 26 år gammal, men på något sätt är man ju programmerad att skämmas över det. För att alla andra flyr, jobbar i Australien (alltså for real? den grejen kommer jag verkligen aldrig att förstå...) eller backpackar i nån djungel nånstans typ. Man är liksom inte värdig om man stannar kvar. Sure, jag kommer verkligen inte ha alla dessa coola stories att berätta, men jag gör i alla fall det jag känner passar mig bäst för stunden. Det om något tycker jag är värdigt.

 

Det jag måste börja förstå själv är att man är ung länge. Sure, jag förstår känslan av att ha tagit studenten och vilja "börja leva" direkt innan man settle down och börjar samla damm typ, men 26 år är ingen ålder. Det finns ingenting som säger att jag då måste skaffa ett heltidsjobb och stanna kvar där tills jag pensionerar mig. Vill jag kan jag backpacka i Peru eller surfa i Australien (igen, det kommer aldrig att hända) då och förmodligen kunna njuta av det på ett helt annat sätt än vad jag skulle göra idag. Med tanke på att jag vill bli engelskalärare hoppas jag också på att det finns möjligheter för utomlandspraktik vilket känns väldigt lockande. Några månader utomlands klarar jag av. Just nu tänker jag bara vara glad över att jag faktiskt vet vad jag vill göra med mitt liv (även om det inte innefattar några grand plans som kommer att rädda världen. Är det fel att drömma om ett normalt jäkla svenssonliv med ett tryggt jobb, villa i förorten, några söta kids och tacos på fredagarna? Helt ärligt är det vad jag drömmer om innan jag somnar, inte att bestiga berg eller hoppa fallskärm...åh du tråkiga personlighet, haha!) och att det är inom räckhåll. Jag önskar att alla kunde få ha den lyxen.  

 

Ja ni, när jag är 27 år och fortfarande dräggar loss på Puls på lördagarna, kom gärna fram och ge mig en kram eller nåt. Det kan alltid behövas! "But for now we are young" om det kan man faktiskt vara i Norrköping också. Just watch me!