Lampan i mitt rum lämnar en skugga i mitt tak, en skugga formad som ett hjärta. Ibland ligger jag vaken om nätterna och kollar på den här skuggan. Ibland tillåter jag mig själv att tänka efter, tänka tillbaka. Som om det finns något att hämta, något att lära. Det finns det inte. Bara lite kvarglömt emotionellt tjafs, fighter som inte är värda att vinna och människor jag en gång trodde på. Ibland känns det, ibland inte. Ibland blir jag arg, ibland ledsen och ibland bara väldigt lättad. Jag tittar alltid upp på skuggan i mitt tak och blir för varje gång säkrare på att det inte är något hjärta. Det är bara en vanlig skugga som med rätt tankar och en gnutta fantasi kan se ut som ett hjärta. Men det är bara en illusion, som allt det andra. Och med den tanken somnar jag.