Jag önskar...

Att jag inte brydde mig så mycket om vad andra ska tycka och tänka. Klassiker. Man vet så väl att man inte borde bry sig, men man gör det ändå. Min hjärna bryr sig kanske inte, men det känns i varenda cell i min kropp när jag desperat försöker analysera förbipasserande människors blickar. Tycker hon att mitt hår är fult? Shit vad han tänker att jag ser knäpp ut... Och så vidare. Tankar som äter upp en och tar över precis allt. Och så säger folk det klassiska, att man alltid bryr sig mer om sina egna små skavanker än vad andra gör. Sure, man är väl alltid mer kritisk mot sig själv än mot andra, men... Jag dömer folk. Jättemycket. Jag går ofta och tänker på hur konstig frisyr, vilka fula kläder, stora fötter, stirrig blick eller kort nacke nån har. Varför skulle inte folk också tänka så om mig? Sedan är det klart att jag aldrig skulle få för mig att säga det till någon, eller behandla dem annorlunda pga det... Men jag vill inte att folk ska tänka sådana tankar om mig ändå, är det konstigt?

Sedan har jag tänkt väldigt mycket på det där med självkritik. Hur svårt det är att hitta en balans. Jag vill vara stark och självsäker och ha en attityd som säger att om det inte duger för andra så WHO CARES, their fucking loss! Men å andra sidan... Om man är en outsider utan sådär jättemånga vänner och aldrig haft nåt seriöst förhållande, är det verkligen "alla andras" fel? Är jag perfekt och underbar och de bara dumma i huvudet som inte ser det? Så kan man ju faktiskt inte tänka, man måste ju kunna analysera sin omgivning och inse att statistiken kanske inte alltid ljuger... Det är ju inte direkt som om jag är jättekräsen och gått runt och dissat personer hit och dit. Verkligen inte.

Jag vill verkligen förespråka att "vara sig själv", att tro på det man gör och inte bry sig om dömande blickar eller kommentarer. Men hur gör man när den minsta man vill vara är "sig själv"? Åh nä vad jag inte ens orkar skriva sånt här meningslöst jävla skit. Jag vet ju egentligen att jag är nåt att ha. Jag kan ibland skita i folk omkring mig för att jag hatar dem. Men sedan har man svackor och då känner man sig ju, ja, sådär... och då är det skönt att skriva ut det i en extremt svamlig och dålig text på en blogg ingen bryr sig om.

 

Och ja, för att sprida negativiteten lite mer: summer i hate you. jag är rosabränd, svettig och full med myggbett. inte direkt en självförtroendehöjare.

Jag vill bara ha höst, nu.