Så, tåget jag satt på var 4h sent. Jag satt i min lilla kupé på det skruttiga Veolia-tåget och tänkte "Stina, gråt inte offentligt, du har massa smink på dig och det blir bara jobbig stämning här." Jag hann nästan ge upp drömmen om att få se my boys live, men en vy över Katrineholm C är väl inte så farligt? Fast jo, det är det. Verkligen. Vi kom dock fram till Stockholm tillslut och då var det rushen som gällde. Fick pepp av en av tanterna jag delat kupé med (snälla tanter <3) som sa att hon trodde på mig. Kändes bra. Irrade runt som en yr höna och försökte hitta en kiosk att köpa SL-kort i, och hamnade i kö efter en låååångsam snubbe som betalade ett cigarettpaket med enkronor... Oh lord, why are you doing this to me? Svor högt för mig själv och höll sedan på att dö när jag sprang ner för trapporna till pendeltågen. Väl i Solna var det rushen i kilometern fram till Friends Arena, men det kändes inte jobbigt alls. Faktumet att jag inte hunnit äta eller dricka nåt mer än den lilla frallan + Lokan på morgonen kändes inte heller. Det var så mycket adrenalin, endorfiner och random hormoner som rushade runt i min stackars kropp. Hunger, vem fan har tid för sånt? Nej, precis. Väl inne i Friends tog det ett tag att hitta min plats, men jag lyckades till slut. Förbandet (Camryn, helkass) höll väl på i en halvtimma och man märkte att publiken inte var de vanaste konsertbesökarna då de tyckte att det var "konstigt" och "dåligt" att 1D liksom inte kom upp på scenen sekunden efter att hon klivit av. Men ca 20 min efteråt (den kortaste väntetiden jag varit med om iaf) kom de. Our boys. Och ljudet av 35000 tonårstjejer som skriker i falsett är helt jävla sjukt! Man kan inte fatta innebörden av det, man måste uppleva det. Det galnaste jag hört i mitt liv, helt klart!

 

De började med Up alla night. De körde en spontancover av BSB's "I want it that way". Harry sjöng fel redan i sin första vers. Liam brottade ner Harry. Zayns lilla gråtattack under "Summer Love". Harry's "Vi älskar köttbullar!". Nialls signerade (av vilka??) Sverigetröja. Louis' drömmande blick under der röda publikhavet under "Little Things". Jag vet inte vad jag ska fortsätta med, det var så enormt jävla galet sjukt fint. Allsången under "Moments" (speciellt när allsången är myyycket ljusare än vad man är van vid, haha!). Och kanske framför allt - under Little Things höll en tjej längst fram upp en skylt där det stod "Thank you for saving our lives". Jag trodde inte att jag skulle gråta, men jävlar, vem försökte jag lura? Skratta gärna åt det och tyck att jag är astöntig, men ni förstår verkligen inte. Det finns inte en enda jävla gång dessa killar har failed to make me smile, även när det vart som mörkast i livet. Inte en enda jävla gång! De betyder så fruktansvärt mycket. På riktigt. Och nånstans mitt under konserten förstod jag varför de kallar turnen för "take me home tour". Jag har aldrig känt mig så hemma som då. Det är där jag hör hemma.

 

Bäst var nog de stora hitsen. Slutet med Live While We're Young och What Makes You Beautiful var magical!

 

Sämst var kanske att mina favoriter från Up all night (Stole my heart, Save you tonight och Tell me a lie) inte kördes. Eller att skriket från fansen ibland blev lite toooo much (alltså, jag älskar dem. men ibland vill man höra vad killarna säger också. Men jag tycker att vi svenskar var bra på att hålla tyst när de pratade ändå!)

 

Och så avslutande; Aftonbladets rescensent (ok orkar inte kolla upp hur man stavar det) avslutar sin bedömning med orden:"One Directions pophits prickskjuter tonårshjärtan, fortfarande förmögna att känna så stora, översvallande känslor att det inte finns plats för teorier om musik. Mer på riktigt än så blir det inte." Och jag kan bara hålla med. Amen.