var alltid lite kär i smith. eller smiff som man sade när man var liten.
♥♥♥♥♥♥
Bäzzzzt__ just nu
They told me not to smoke drugs but I wouldn't listen, never thought I'd get caught and wind up in prison
jag kan ju än
Att jobba var roligt med rätt folk. Att ha flirttävlingar (jag förlorade, men bara för att jag vägrade flirta med 50-åringar och tjejer!!!!!!), säga fel och hälla i sig gratis dr. pepper (fett äckligt f.ö) är ju alltid trevligt! Världens bästa väder fick vi också.
Anyway, jag slutade ju lagom till Glasvegas (som var allmänt fulla och jävliga på scen) och drog till Brandon Flowers. Han var grym och jag hittade ett gäng asfulla killar som jag blev helt jättekär i och tillsammans rockade vi strumporna av Mr. Brightside och Flowers himself skrattade åt oss och pekade. Funfun. Vi hamnade såklart jättelångt bak till Coldplay, men det gjorde inte så mycket för det var ovanligt bra drag där bak! Jag menar, vi stod ändå bak vid den där kontroll-grejen men fick ändå hoppa och skrika och vifta med armarna som man annars inte... gör där bak liksom.
Det bästa igår var Flowers (som jag f.ö fick skaka hand med! lycklig brud 2.0), skönt festivalfolk (man borde gå ensam på festival oftare, haha!), vädret och ja, jag måste säga Fix You. Fyrverkerierna i crescendot var magiska och jag fick bita mig i läppen för att inte gråta. Jättetöntigt men fan, vad ska jag göra? Det är en förjävla bra låt no matter hur kommersiell den är.
Det sämsta var att ca 99% av festivalens besökare endast kom för att se Coldplay och det märktes tyvärr på de andra spelningarna som var alldeles för nyktra och städade.
Men overall en fett bra dag/kväll/natt och TACK alla fina som gjorde den så! ♥
reckless
så jävla brabrabra. ha-awesome!
don't hurt me satan
återupplever gamla godingar inklusive denna. så jävla fin jag dör jag dör jag dör jag dör!
don't even try to explain how it's so different when we kiss
Jag ogillar verkligen Robyn men den här låten är fet. Fedt.
FLIPPED
Jag såg precis jordens sötaste film typ EVER! Jag ville egentligen ha något überklychigt amerikanskt med brustna hjärtan och söta pojkar så att jag skulle få gråta lite, men hittade detta. En "romantisk dramafilm" utspelat i idylliska 60-talssurburbs med välkammade söner och i-hemlighet-riktigt-slutty döttrar. It turned out to be så jävla adorable att jag typ dör. Skådespelarna är GRYMMA och trots att killen som spelar Bryce (Callan McAuliffe) är typ 95:a är han så jävla dreamin i den här filmen att jag dör lite. Anyway, se den. Bara gört liksom. 
Typ ja, just look at him liksom... No words needed.
fedt bra
...
oh my god I think I'm hearing double
har en deppig kväll. vet inte varför men så är det. the vaccines piggar upp lite (framför allt låten ovan, så jääääävla bra!) men mest av allt behöver jag nog sömn. så, godnatt antar jag...
what gives this mess some grace unless it's fiction
och jag föll i dina armar
Det är just det som är så fint, att det verkligen aldrig slutar vara fint. Igår såg jag Sveriges stolthet, Mr. Hellström himself, live för sjunde gången. Jag minns den första som om den var igår... Det var jag, mamma och Lis i Västervik. Visserligen var jag nog lite mer kär i Ola Salo än i Håkan, men sjömanskostymer, Ramlar och såpbubblor tände någonting i mitt sjuåriga hjärta.
Andra gången var det Kalas, den väldigt pittoreska endags"festivalen" som hade någon slags modern folkparksturné genom landet vårat. Året var 2003, jag hade nyss fyllt 10 och "det är så jag säger det" var det finaste som existerade. Sjömanskostymen var kvar och såpbubblorna likaså. Och min bekväma plats längst bak i vimlet byttes för första gången ut mot kravallstaket (typ i alla fall...) och en extremt orolig vakt som pumpade mig full med vatten och öronproppar. Som jag såklart kastade ut för man är väl rock 'n roll va...
Efter det har det blivit tre gånger i Flygeln här i Norrköping, en gång på Way out West i Gbg (trots att jag egentligen stod längst fram vid Flamingo-scenen och väntade på Flaming Lips. Wayne, sångaren i Flaming Lips, satt på scenkanten och viftade med benen och frågade oss "what the hell he was singin"...) och en gång på Scandinavium i Gbg.
Och så till det fina. Jag skulle omöjligt kunna rangordna dessa konserter eller värdera dem som "bättre" eller "sämre" för det finns liksom inte... Håkan Hellström är något så gudomligt och genuint att jag PÅ RIKTIGT tycker så jävla synd om dem som inte har fått känna magin som genereras ur mannens taniga manskropp. Den där diskbänkstragedin som talar till alla, inte bara till den som förstår. Kunde jag slita ut mitt hjärta skulle jag göra det och ge det till Håkan för allt han har gett mig genom dessa elva år tillsammans. Åh ♥
damn i wish i was a lesbian
Den är SÅ bra! Så bra att jag typ önskar att jag vore en nedvärderad homosexuell som bär på så mycket ilska men ändå en massa kärlek. 'Cause I feel it, kinda.
maybe there's a god above but all i've ever learned from love was how to shoot somebody who outdrew you
idag lyssnar jag på:
Cold war kids. Galet bra!
blown away
Jag är mindre frisk. Vill egentligen inte säga att jag är sjuk för jag har faktiskt ingen feber eller nåt sånt... Men en bihåleinflammation light är fan inte mycket bättre. Det enda som hjälper är starka minttuggummin, vatten och piller. Och att dega i soffan framför bra filmer. Idag såg jag denna (127 hours) som var HELT OUTSTANDNING. Seriöst, den var magisk! Att den dessutom är baserad på en sann historia gör det hela så mycket häftigare. Fatta människans psyke alltså, det är en jävla manick... Och igen - James Franco... Vilken underbar skådespelare! I alla fall. Jag ska sova mycket inatt och försöka gå till skolan imorgon, annars har jag lovat mig själv att plugga matte hela dagen... vet inte vad jag ser fram emot minst.
Ha det fint ponytails xx
With a coat he borrowed from James Dean
Jag såg på två rätt så bra filmer igår (när man på måndagar har sovmorgon till klockan 12:50 är det vääldigt lätt att mha Headweb ploga sig igenom film efter film efter film...) som jag tänkte tipsa lite om. (Lägg märke till "lite", detta är ju trots allt Sverige...)
Den ena är Till det som är vackert, en svensk film med Alicia Vikander och (min favorit) Samuel Fröker (aka Johan Steen, aka skärgårdsdoktorn tillika Wilmas pappa. Ååååh...). Jag såg det i hopp om att få se något übersött give-me-tequila-shots-stereotyp gullgullfilm. Jag fick en ganska fin och tänkvärd film om kärlek som liksom inte är kärlek till en människa utan en livsstil som binds till just den där människan... Trots ett ganska corny slut var den helt klart sevärd!
Den andra filme jag såg var The kids are all right. Min förhoppning på den var en lite amerikansk trash-miljö, stereotypa homosexuella och tonårskids med växa upp-komplex. Det var ungefär det jag fick också, blandat med en rå och hjärtlig humor och en gnutta ångest. Också helt klart sevärd!
Såja, nu har jag agerat public service-underhållning i några rader, dags för mig att göra något annat. Vad får ni kanske se någon gång... i framtiden...
xxxxxx
such a beautiful surprise
Jag tycker om den, väldigt mycket. En sockerkick till my all time low. Yeights!
"I wanna thank the Academy"
Oscarsgalan
Med denna man som värd... ja, det kan vara värt att se. Eller så har jag bara Tristan and Isolde och Milk-maraton för att få min James Franco-dos. Vi får se...
