Det finns tre låtar här i världen som jag egentligen tycker är väldigt bra på tre väldigt olika sätt. Haken är bara den att varje gång jag lyssnar på dem så går jag sönder litegrann inombords och jag vet egentligen inte varför. Det är sjukligt frustrerande.
(Klart som fan jag vet varför btw.)

Here they are;

Sometimes I wonder if you're mythologizing me like I do you...

Jag blir galen! Varför är låten så jävla jävla bra för? Boyband genes <3

Jag har kommit in i en Jeff Buckley-period igen, javisst. Fan vad han är inspirerande, jag blir helt galen! Vackrare människa har nog aldrig sett solljuset, och vackrare melodier med världens vackraste röst och vackra lyrics har aldrig hörts. Hans version av The Smiths "I know it's over" (som är en gaaaalet fin låt!) är så jävla maniac att jag får snurr i huvudet. Så ren. Så fin. Så jävla avskalad, naken och på riktigt.

Jag gillar korta saker. Ombytlig, aldrig bunden, nytt, nytt, nytt! Detta gäller framför allt när det gäller låtar. Jag orkar inte med långa låtar och hinner alltid tröttna, jag lyssnar aldrig helt klart på låtar utan byter innan de hinner ta slut. Det finns dock ett undantag, en alldeles fantastisk sång som jag gärna lyssnar på hel. Den är över 10 jävla minuter vilket egentligen är rätt sickt, men ok. Here it is, norges stolthet:

Här sitter jag och är allmänt nostalgisk och lyssnar på Tiger Lou. Ack, memories...

Fan vilken kärlek jag hyser till denna man! Jag skiter i att han i princip är min motpol (han är optimist, jag är pessimist, han är naiv, jag är cynisk, han är uppenbart vänsterdriven, jag är högerlutad, han hatar stockholm, jag är rädd för skåne osv osv...) och tar fram det gamla "opposites attract"-atgumentet i stället. LYSSNA PÅ MELLANSNACK! LYSSNA PÅ PUSS OCH KRAM! GENIALISKT! Var tvungen att använda mig av caps för att ni skulle förstå min extrema eufori för detta, förlåt mig.
OCH som en liten slutkläm - vill ni HEMSKT GÄRNA gå och se honom på skandiateatern den 29 april är det helt ok, jag kan ställa upp och eskortera er. Bara så att ni vet, tänkte jag. Thank me later!
Puss och kram!

I will never speak of ways 'cause I know you won't try them

Hur fint är det inte att börja 2011 med att plöja igenom denna goding? My eyes are so so sweaty!

          

<3

hehehehhehhe jag tycker faktiskt att det här är roligt. "Bace of ace".

Sure thing, recensenter gjorde det vanliga, extremt grötiga misstaget att jämföra britpopens nutida jag med vad de en gång var. Sånt... fungerar inte riktigt. För i den jämförelsen blir alla dessa fantastiska band rent utsagt skitdåliga. Kanske framför allt Suede. Jag tycker i alla fall att det är fint att en av britpopens frontmän har kvar (i alla fall det mesta av) sin originella och häftiga röst. No offence till Liam Gallagher, men hans nuvarande sånginsatser är inte ens rock n roll, de är bara... well. Ett tecken på att rock n roll is short, och att någon kanske borde gå och lägga sig nykter för en gång skull.
Anyway. Jag var en liten skit när Suede slog igenom, så jag kan ju knappast säga att jag minns dessa tonårsfyllor och första kärlekar (som alla recensenter gör, hrpmf...) men visst minns jag annat. Suede är nittiotal i dess fulla bemärkelse och hey! Det är ju jag med! "Everything Will Flow", "Saturday Night" och "Beautiful Ones" är stora delar i min barndom. Och sådana låtar håller man ju lite extra kära, eller hur?

Sedan kan man ju inte hjälpas att förundras något enormt av Brett Anderson. Vilken. man!!!!!! Återigen - klart som gatan att han var tretusen gånger häftigare när han var ung och relativt fräsch, men jaaaa vi faaaatttaaaar deeeeet! Jag kan inte sluta tycka att det är galet coolt att vara 43 år (!) och 1. se ut som Brett Anderson 2. Röra sig som Brett Anderson och 3. Sjunga som Brett Anderson. Han är en unik och speciell varelse, det är ett som är säkert. Och jordens kanske sexigaste människa, period. Det där androgyna, metrosexuella och dandy-aktiga är extremt suggestivt och jag dras åt det som en tjockis till kladdkaka.

Sämst igår var det rätt kassa ljudet. Ojdå, där försvann gitarren?
Bäst igår var de allra kändaste låtarna som lockade till allsång. Animal Nitrate, Everything Will Flow, Beautiful Ones och New Generation. Och Trash.

"I was born as a pantomine horse
ugly as the sun when he falls to the floor
I was cut from the wreckage one day
this is what I get for being that way"

Imorgon åker jag till Stockholm för att bevittna detta bands reunion på cirkus. Hur awesome?

"För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar?"

honestly
this time i'm not expecting nothing much at all

Only get closer to the point where I can't take no more
The clouds in your eyes, down your face they pour

"When the promise is broken you go on livin'
But it takes something from down in your soul
Like when the truth is spoken
And it don't make no difference
Something in your heart turns cold"