What to say, what to say? True shit.

Jag satt idag och facebookade (som vanligt) och kom in på två fan pages som några av mina fb-vänner blivit medlemmar i. Den ena hette typ "Kan svenskar få 100 000 fans innan invandrare?" och den andra precis tvärtom. Jag gick in på de respektive sidorna och de var verkligen inga oskyldiga fan pages. På "svensk-sidan" gick det råheta diksussioner om varför SD är det bästa politiska alternativet (och varför man inte bör släppa in nya invandrare i Sverige, såklart...) medan det på "invandrar-sidan" diskuterades vad man hatade mest med svenskar. Jag fattar att hat föder hat men vafan... Jag blir så enormt rädd. Ja, för två fb-pages blir jag rädd. Men å andra sidan...

Visst förstår jag att vi är alltför olika för att bara kunna skaka hand och fläta vänskapsband med "andra kulturer". Men varför ska det vara så? (där kommer vi egentligen in på religions-spåret igen, men jag känner att jag lämnar den fliken orörd i dag...) Och vad är egentligen "olika kulturer"? Det har ju bara blivit en enda stor ursäkt för att hata. Jag förstår att man i arabländer straffar kvinnor som haft ögonkontakt med män och jag förstår att man i Kina käkar hundar. Men över det (och OJ så cheesy jag kommer låta nu... kanske raderar detta sedan) är vi väl alla människor och har några allmäna jäkla normer och moraliska riktlinjer att följa? Det är sådant som ska stå över ens kultur och religion men som inte gör det idag.

I och med det kan jag också säga att jag dock inte är helt okej med en del "andra kulturer". Det där med respekt är dock ett svårt begrepp att placera in... Jag respekterar dem väl. Men helst av allt skulle jag önska att de [kulturerna] inte fanns. Är det att vara respektlös? Jag vet inte.
Jag syftar på de "extrema" kulturer som främst finns inom islam. Till exempel hela debatten om slöjor... Jag respekterar folk med slöja, de får ha det för mig. Samtidigt är det grymt diskriminerande. Men sådant vinkar man lätt bort genom att förklara att det är "deras kultur". Så... man ska respektera alla, för alla är ju lika mycket värda (eller, vi föds i alla fall som lika mycket värda. Sedan gör man vad man vill med situationen. Jag kan ju inte alls säga att alla världens människor är lika mycket värda, det vore en lögn). Men de flesta kvinnor inom t.ex islam tillåts inte göra hälften av det som männen får. För att deras "kultur" (läs: religion) säger så. Helt plötsligt har allt stoff om respekt och jämställdhet blåsts iväg. Det värsta är ju det att världen accepterar det. "Det är deras kultur". My ass. 
Och precis som när det gäller religion (btw, "religion", "kultur", what's the difference?) får man inte säga så här om andras kulturer. Jag är en respektlös jävel som ens vågar ifrågasätta andras sätt att leva. En satans rasist är jag, och dö borde jag. Jag är ungefär synonym med Hitler.
Stab me, rip me, hang me high. Jag dör i alla fall med värdigheten av att ha moral nog att inte vilja se orättvisor och diskrimineringar viftas bort med ord som "kultur" och "religion". Hur är det med dig?

(klicka på bilderna för att få dem större)

Ibland blir jag sådär girly girl och tänder på knarkar-nazister, typ. Typ Volchok. Kanske är det bara för att jag har ett sådant girly girl heart som smälter varje gång en piercad bad boy blir... mjuk. Och han dödade ju ändå Marissa, så hur kan man inte älska Kevin Volchok?
Jag googlade honom och såg att han var med i Twilight!!! Som långhårig!!! Snacka om att förstöra Volchok :( Den pulsådriga, tatuerade surfern med de underbara, isblå ögonen... En långhårig vampyr. Tack, tack twilight!
... men ännu värre. Sedan fick jag reda på att han har en dotter. En bebis.
Nazi-bad boy -- vampyr -- lattefarsa?
Kom igen! Inget coolt får vi behålla längre.


Åh, vad väljer man?

Jag läser ju "The God Delusion" just nu, vilket får mig så grymt taggad till att bara krossa religionen. Nej, inte hitler-style. Jag vill krossa religionen, inte alla judar, muslimer, kristna etc. Ja. I alla fall, boken är kanske inte riktigt menat för att sextonåringar ska läsa den, och ibland måste jag typ googla varje ord för att förstå en mening... Ja, den är på svenska. Men handligen är god som attan. Jag blir så grymt förundrad av Richard Dawkins för att han verkligen inte ursäktar sig en enda gång. Sånt klarar inte jag av. För religion är ju ett sådan känsligt ämne. Som det står i boken;
"Människor förväntas förklara och stå upp för sina fördomar, men så fort man ifrågasätter någons religion bryter man mot religionsfriheten och är respektlös".
Därför är religionen ett minfält (bildligt och bokstavligt talat...) där man måste tassa på tå för att inte vara "respektlös". Jag är väldigt frispråkig, men när det gäller diskussioner om religion i offentliga sammanhang backar jag. Jag kokar på insidan och vill bara bevisa att alla har fel, men likförbannat säger jag inget. Jag vet hur mycket skit man kan få för det.
Vad hände med att "respektera" alla? Man förväntas respektera religösa människor, men hur stor är deras respekt för en ateist när man inte ens tillåts säga vad man tycker om den andres tro?
I alla fall. Sigmund Freud var en mycket klok människa, som en gång sade följande;

"Religion is the process of unconscious wish fulfillment, where, for certain people, if the process did not take place it would put them in self-danger of coming to mental harm, being unable to cope with the idea of a godless, purposeless life."

Där fick han till det. Religion går egentligen bara ut på att ryggradslösa människor ska finna något att skylla på. Något att lägga saker i händerna på, för vem orkar ta ansvar för sina egna handlingar?
Livet har ingen mening. Eller så har det en. Get. over. it. Måste vi ha en högre makt för att livet ska få en mening, och på vilket sätt skulle det fungera?

Jag skulle vilja ha en riktig religiös människa att diskutera med. Min mormor börjar ju bara hålla med mig varje gång vi ska diskutera kristendomen...
Aja, jag skulle kunna ägna ett helt liv åt att vara skriva propaganda för ateism och totalsåga teism och deism, men jag har tydligen bättre saker för mig. Grey's Anatomy, till exempel.
Ses.


Vi tar en sådan bild igen. Alldeles mitt i prick! Imagine no religion, då skulle allt Manhattan skyline se annorlunda ut...

För länge sedan, när jag var ung och dum och inte visste bättre (ehehe...) brukade jag bli förundrad.
Sedan blev jag likgiltig.
Och nu bryr jag mig helt plötsligt igen.
Det suger.
För att bry sig är bara coolt om det rör någonting som är värt att bry sig om. Det är inte coolt när det gäller det jag bryr mig om. Framför allt inte när jag bryr mig på ett sätt som jag absolut inte bör bry mig på. Om jag över huvud taget ska envisas med att bry mig om så mycket så ska jag ju bry mig på rätt sätt, eller hur? Men det gör jag inte, för det är uppenbarligen svårt. Svårt att bry sig på rätt sätt.
Åh vad jag önskar att jag var en likgiltig man i stället för en... ja. I stället för det (UPPENBARLIGEN) svagare könet.
Nä, nu ska jag sova. Skål fan.

Idag hade jag och min syster en liten diskussion om Bamse och hans familj. Är det verkligen bara jag som har fattat varför Nalle-Maja, Brum, Teddy och Brumma ser så olika ut trots att de är syskon?

- Teddy är asiat. Därav hans... gulhet.
- Brum är afrikan.
- Nalle-Maja är... ja. Europé? Whatever.
- Brumma är utvecklingsstörd.

Och detta för att Bamse är världens fredligaste peace-serie som ska lära kidsen att alla är lika mycket värda. Gul som brun som vit som utvecklingsstörd. Bamse älskar er alla!
Det är ju också därför som Brum gillar att måla (=tjejigt) och Nalle-Maja gillar att slåss med leksakssvärd (=killigt). Bamse rör om i normgrytan.

Nu har ni lärt er det! :)

    

Jag är precis mitt i min ordinära moralpredikan om hur Sverige verkligen alltid underpresterar, och om hur vi är experter på att bygga luftslott och sedan inte leva upp till förväntningarna.
Mitt i "typiskt jävla messvenskar som inte kan ta lite favorit-press, vi ser väl ALDRIG en kines ligga och gråta för att han är fav...." skriker pappa till. Charlotte Kalla vann visst guld (i vad-hon-nu-sysslar-med).
Gud hatar mig så enormt att han är redo att offra sin stolthet för att provea me wrong.
Amen, japp...


Aja... grattis, kanske man ska säga. Nu behöver man väl kanske inte skämmas LIKA mycket för att man är svensk...

HAHA, det trodde ni va?
S U C K E R S !

  
Jag får inte nog. Snart kommer jag ju bli någon River Phoenix-brud och typ ta livet av mig pga honom. Vore inte det en fin twist på min besatthet liksom? AH!
Btw borde det finnas en lag på att alla killar fixar sina kindben...

Är det bara jag som helt känner mig som Michael Jackson när jag tuggar tuggummi och ler samtidigt?


HAHA!