Je me croyais plus fort
Même si ça m'est égal
Si la vie est un jeu
Lequel de nous deux
Est celui qui chante?

1. Åh som jag älskar denna låt! Haha herregud... Någon lyckades ta sig ner i någon unken källare i Lettland och rota fram de fyra människor som verkligen personifierar begreppet "nörd". Och så rörd jag blir, haha! Skulle Springsteen vart där hade han ställt sig upp och skrikit "STOP IT, you're justifying the stereotype!".
Titta på sångarens ivriga blick (ser han inte lite ut som en ren, och ung, Mick Jagger?), hans ecstasy-ben och kläder från 70-talet. Och älskade, titta på basisten till vänster om honom. Mitt. hjärta. smälter. Hahahaha herrejesus... :')



2. Från lättsam Lettisk(!?) pop till något... lite annat. Damien Rice behöver väl ingen närmare presentation, men jag måste verkligen återigen (?) hylla denna låt. Det är så vintage Rice, och slutklämmen är så... så out of words. Helt enkelt. Lyssna själva.

What's the point of this song? Or even singing?
You've already gone, why am I clinging?
Well I could throw it out, and I could live without
And I could do it all for you
I could be strong
Tell me if you want me to lie
'Cause this has got to die

Vill ni se en film som får er att gråta av hjärtesting, skratta åt tafatthet 2.0, fundera över verbala käftsmällar och bevittna en stor cello buren av taniga armar i en förort i New Jersey?
Se Rocket Science.
And as well, thank me later.


(p.s. soundtracket är bra också!)

"I'm not upset because you left me this way
My eyes are just a little sweaty today"

Bret and Jemaine, världens bästa killar som får mig att skratta mer än vad jag skrattar åt J.D (nästan i alla fall...)

Alltså. Det finns inget bättre! Hugh Grant och 80-talssyntar, all I ever need!
Haha, vilka minnen :)
(ja, jag lyssnar faktiskt på den här låten på riktigt...)

Jag har vid flera tillfällen tidigare uttryckt min enorma kärlek till Thunder Road. Till detta klassiska stycke som andas ångest och oj så mycket miljöbyten som krävs för att få till en känsla som snuddar vid välbehag. Classic Springsteen. Han har en jävla massa låtar som uttrycket sådant. Han har hela "greetings from Asbury Park" att luta sig emot.

Kanske kommer jag aldrig att riktigt förstå honom. Kanske för att livet i Norrköping inte är likadant som livet som working class i "the swamps of Jersey". Kanske för att jag aldrig har tvingats "working on the highway" or "the blacktop" or whatever. Jag har aldrig behövt kämpa för att överleva, fysiskt eller ekonomiskt.
Men vänner. Om jag lämnar detta liv med endast en sak i vetskap så är det detta... Ångest, vemod och känslan av att inte passa in kommer inte inslaget i samma paket som fattigdom och dusty beach roads. De ligger innerligt inklämda i en liten smällkaramell som kan hittas precis vart som helst. Precis vart som helst, ponytails. Och jag vet inte hur jävla lame på en skala jag låter nu, men det här har ingen annan är Springsteen himself lärt mig. Eller snarare fått mig att inse. Genom mina år som bitter, cynisk och ångestfull tonåring har han suttit brevid som en jävla terapeut och talat om för mig att det är okej. Att känna så stor samhörighet med en 50 plus-snubbe som jag aldrig har träffat, som jag aldrig har pratat med, är egentligen rätt så galet. Men i praktiken blir det så jävla naturligt. Det är jag och Springsteen. Genom all jävla ångest. Genom badlands. Genom vilja och illvilja och dilemman. Genom glädje, lycka och kärlek. "You hung with me when all the others turned away, turned up their noses. We liked the same music, we liked the same bands, we liked the same clothes."

Tillbaka till Thunder Road. Detta klassiska stycke. Det som kanske binder samman allt det jag nu uttryckt till en enda stor love bubble. Det är... ja. Det är rätt så galet hur mycket denna låt betyder för mig. Och helt plötsligt låter jag som en lame ass-Kenza. Men ändå. That's what great music does to you.  
Thanks.

"You can hide 'neath your covers and study your pain
Make crosses from your lovers, throw roses in the rain
Waste your summer praying in vain for a saviour to rise from these streets
Well I'm no hero that's understood
All the redemption I can offer girl is beneath these dirty roads
But with a chance to make it good somehow
Hey what else can we do now?"

Alltså... varför är dagens hip-hop så jävla shallow? Jag sitter här och dunkar lite hip-hop, och när låtarna skiftar från 2pac till Flo Rida märks det tydligare än någonsin. Hip-hopen grundas ju lite i samhällskritik, inte i naked bitches and money (även om det är rätt så essentiellt också, ehehe). Det känns som om all hip-hop med något intelektuellt innehåll dog i och med att 2pac och B.I.G gjorde det. Kvar blev dagens mtv-stjärnor.
Kolla bara på Eminem. Han kan vara asgrym - när han är seriös. När han sjunger om sin uppväxt, om orättvisor och om prestationsångest. När han sjunger om Britney Spears och gör töntiga videos med american pie-humor är han ju inte bra någonstans.

Ännu ett bevis på att saker och ting var bättre förr. Åh, jag är alldeles för ung för mitt eget bästa...


"We under I wonder what it takes to make this
one better place, let's erase the wasted
Take the evil out the people they'll be acting right
'cause both black and white is smokin' crack tonight
and the only time we chill is when we kill each other
it takes skill to be real, time to heal each other"

A song I was writing is left undone
I don't know why I spend my time
Writing songs I can't believe
With words that tear and strain to rhyme

And so you see I have come to doubt
All that I once held as true
I stand alone with no beliefs
The only truth I know is you

And as I watch the drops of rain
Weave their weary paths and die
I know that I am like the rain
There but for the grace of you go I

"Everything keeps changing on me
I can't tell you how I feel
people shift and rearrange on me
how should I know what is real?"

On me dit que le destin se moque bien de nous
Qu'il ne nous donne rien et qu'il nous promet tout
Parais qu'le bonheur est à portée de main,
Alors on tend la main et on se retrouve fou
Pourtant quelqu'un m'a dit ...

Que tu m'aimais encore,
C'est quelqu'un qui m'a dit que tu m'aimais encore.
Serais ce possible alors?