JJ
I love you so in my dreams at night
Your visions are sharp shining and bright
I tried to tell my friends, but they think I'm insane
When you're around, theres no need to explain.
I've been around, and so have you to flow
But now I've found that you have other people I've met
I keep following you to places
I've already been to -- still feels new
if only...
I was born a rebel
Down the Dixie on a sunday morning
One foot in the grave and one foot on the pedal
Baby I was born a rebel
mad fer it
Dorian Gray
Alltså, jag är litegrann i chocktillstånd just nu... Såg precis klart "Dorian Gray"-filmen. Var lite smånervös innan ska jag erkänna. Var mycket tveksam till valet av Ben Barnes som Gray himself. Det kändes dock tryggt med Colin Firth som Lord Henry (seriöst, finns det en skådespelare som relaterar mer till sin karaktär utan att ens behöva lyfta ett finger? Tror inte det.)
Såhär i efterhand är jag inte direkt besviken. Jag hade trott att jag skulle sitta och såga skiten och skriva saker som att "den smutsar ner en väldigt fin historia" eller "wilde vänder sig i graven", men nae. Något sådant blir det faktiskt inte. Det visade sig att Ben Barnes är den perfekta Dorian Gray. Att jag inte förstod det med ens! Han är ju sådär läskigt vacker, världens finaste drag har han verkligen. Colin Firth var väldigt trygg och säker, precis som jag trott. Att de i filmen blandat in en dotter till honom [L. Henry] var lite smått confusing och kändes rätt så tanigt, men okej då.
Angående mitt nuvarande chocktillstånd... Alltså. Vad har de egentligen gjort med Dorian? Visst kan man i boken läsa mellan raderna och på så sätt förstå vad som egentligen pågår i alla Opium Den's som Dorian och Henry besöker, men så där... Nae. Dorian Gray är en player. Med fina ord. Och vi snackar inte lite... vi snackar inte viktorianska luster här, nej. Det är orgier. Det är eld, fetisher, tatueringar (!?), (VÄLDIGT) unga tjejer, gamla kvinnor, män, you name it. När han går på Basil Hallward, då kan jag inte hjälpa att jag börjar skratta. Det hela blev något överdrivet, rent utav komiskt. Men som sagt, om gud skapade en enda människa på denna jord så var det nog Ben Barnes... så ja. Han är som allra vackrast när han är hög. Bara en liten notis sådär... 
"Humanity takes itself too seriously, it's the world's biggest sin. If the cavemen would have known how to laugh, history would have been different"
original, same old
I alla fall. Tänkte bara uttrycka lite genuin musikglädje. Lite Alex Turner-glädje. Lite Matt Hendlers-and-the-bad-drums-glädje. Lite åh underbara Do me a Favour som jag bara vill citera och recitera och göra det om och om igen för att det är så... bra. Det är ju faktiskt den och 505 (åh...505. Say no more) som Al verkligen skrev sincerely, from the heart liksom. Och det känns. Allt annat fint och pretty emotional som Arctic Monkeys producerat (typ bigger boys, a certain romance, only ones who know etc.) kan kännas i andras själar, men man märker ändå att det inte kom straight from Al. Hm... ja.
Nä, nu ska jag fortsätta ha påsklov (which by the way ROCKS!!) lyssna på Arctic (och Shout out Louds, reborn love!) och snart ska jag försöka pallra mig iväg till Ica och posta Lovefilmerna. Och kanske en morot (inte i morotens benämning utan mer i den allegoriska benämningen...ehe) för att plugga lite svenska sedan. Vi får se...
See you later elevator!
I'm here
Om ni vill bevittna något fantastiskt fint kan ni ju gå in på www.imheremovie.com och se på den underbaraste kortfilmen jag någonsin sett (okej, jag har inte sett så många kortfilmer i mitt liv... men ändå!). I'm here heter den och handlar om världens gulligaste robot (vad är det för FEL på oss när vi sympatiserar så jävla hårt med en robot med för korta byxor?) som heter Shelvin. Det är verkligen heartbreaking på ett "så-jävla-söt-jag-dör"-sätt. Och inte söt som i treveckors-kattungar, utan mer söt som i... ja. En robot med för korta byxor, helt enkelt. Säger väl en hel del?
BD-moody
He's a lemon in my eye
Det känns rätt så fint nu
Bara en värmlännings första intryck av Stureplan är så... jag vet inte. Det är ju så grymt olikt, det är ju en gris i lackskor och alla andra allegoriska begrepp som kan tyckas användas för något som inte alls passar in. Det är också en del sköna (och nyttiga!) fördomar. Likväl de fördomar som överklassen har gentemot arbetarklassen, men även tvärt om.
Det är också en story om en grymt tragisk figur som blir systematiskt nedtryckt av hans vuxna "vänner". En man vars storhetsdagar (om de någonsin ens funnits) är över, och piller endast förtärs i alkoholens sällskap ("annars ger de ju ingen effekt").
Skådespelarna är, faktiskt, sjukt bra. Tuva Novotny kan ju vara Sveriges bästa skådespelerska, hon är helt underbar. Björn Starrin har en värmländsk charm över sig och skulle kunna spela ett äppleträd men fortfarande ha mer karaktär än väldigt många andra. Kjell Bergqvist spelar en fantastisk roll.
Och om du fortfarande inte tror på mitt omdöme och med ens dömer ut denna svenska pärla (ja, så skulle man nog kunna säga...) så kan det ju ändå vara värt att se den bara för att följa förvandligen från en fotonörd som bor hemma, har skinnbyxor, piercingar och långt, svart, stripigt hår (och glöm inte tatueringen på ryggen som säger "Wärmland") till en innerstadskis med gubbkeps, smala (senapsgula) slipsar och chinos. Jag lovar dig att det är underhållande.
Sagan om en svensk popidealist
Håkan Hellström må vara en kopierare av rang. Att de fina och till synes originella citat som präglar hans perfekta poplåtar ofta är stulna från annat är lite tragiskt. Det är något som liksom förstörs. Det är ju den genuinitet som Håkan byggt upp som gjorde honom så speciell. Sedan kom man på att det egentligen inte var Håkans ord man dyrkade, utan Tom Petty's ("Åh Gud det gör så ont att något så nära kan vara så långt bort" "God it's so painful that something that is so close is still so far out of reach"), Bob Dylan's ("Uppsnärjd i det blå" "Tangled up in blue") och Elivs Presley's ("Bara dårar rusar in" "Only fools rush in"), bland annat.
Men sedan... sedan så inser jag att jag skiter fullständigt i det. Kanske är det till och med så att Håkan förtjänar lite extra credd för dessa samplingar? Sättet han använder dem på, sättet han får dem att verka som hans egna, är något som få andra covers och samplingar lyckas med.
Och sedan, vänner, är han ju Håkan Hellström. Grunden till Håkanismen. Mannen, myten, legenden. Hatten, hängslena, sjömanskostymen och den breda göteborgskan. Den delvis falska stämman. Håkan Hellström är pop, han är glädje. Kärlek, lycka, dans, dans, dans.
Han är en miserabel gestalt intrasslad i det finaste sidentyg.
Hur kan man inte älska en sådan man?
Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär
Det allra finaste som mr. Hellström någonsin gjort - Brännö Serenad. Ett brustet hjärtas tröst.
I've been waiting for this so long
Ja, jag vet att vi båda var för unga då vi hade vår... grej. Och jag vet att det inte är dig jag tänker på när min telefon ringer. Och jag vet att det vi hade inte skulle kallas kärlek av "de som vet". Jag vet det så väl, men jag vet också att du och jag var som det var och som det alltid hade vart. Där någonstans tar mina förklaringar slut, och någonting annat tar över, men ändå...
Ja, jag vet att vi blev så behärskade när vi var med våra vänner. Och jag vet hur det sist var och hur jävla illa det slutade... Och vi var båda för unga för att ha vetat vad riktig kärlek är. Och våran kommunikation kanske inte alltid var perfekt... Men ändå. But still.
---
Kent c'est magnifique
Min historia med Kent har vart allt annat än simpel. Jag har haft mina typiska perioder då jag fullkomligt hatat dem. Inte för att de är dåliga, för hey, det ÄR de ju faktiskt inte... Men för att de är så enormt kommersiella. Precis som allt annat shit i dag. Jag har haft lite problem med att folk som i normala fall lyssnar på typ Lady Gaga skriver facebookstatusar med Kent-citat. I min värld är det två världar som inte ska korsas eller över huvud taget interakta med varandra. Men det är min värld det. Jag har förstått att i Lady Gaga-och-all-annan-SKITmusiks-världen är detta helt naturligt.
I alla fall.
När man är då och där på en Kentkonsert (plus i kanten för rim!) skiter man i sånt. As simple as that. Då är Jocke Berg guden och ackorden han spelar himmelska. Och... hur kan någon del i något så bra vara dåligt? Just där och då är alla mina bästa vänner, just då kan jag acceptera vad som helst. Ain't that wonderful? Det är vad bra musik gör, den förenar.
Gårdagens konsert i korta drag, då.
Väldigt bra var LSD, någon? Som är en underbar livelåt. Självklart också Mannen i den vita hatten (16 år senare), Töntarna och den (nästan eurodisco-insperarade) coola versionen av Vy från ett luftslott. Och så en av mina favoritlåtar av Kent - Vinter noll2.
Sämre var OWC. Tråkig låt. FF är en väldigt dålig låt, live som på cd. Romeo återvänder ensam är också ett trist inslag. Och jag gillar inte de överdådiga versionerna av Dom andra som de envisas med att köra.
Kul var På drift. Ni vet, låten i Friends-reklamen. De körde den som första extranummer, vilket var kul och nytt.
Synd var att de inte spelade Vals för satan (din vän pessimisten). Jag är inte direkt förvånad, men ändå... Det hade vart så bra!
Creepy var Kents ÅH SÅ KONSTIGA bakgrundsbilder. De skrämmer för det mesta skiten ur mig. Alltid.
God bless Kent, after all. Mitt indiehjärta slår och slår och slår.
Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
"Det är då jag önskar att jag kunde hålla käften, tysta pessimisten och bara vara din vän"
Jag villvillvillvillvillvill att de spelar denna på söndag. Kan vara Kents bästa låt ever. Please?
Confession of the day:
Jag tycker att "Mr. Tambourine Man" är mycket bättre i Byrds version än Dylans. Nu var det sagt.
Go West
Pet Shop Boys - Go West
Den här låten kommer jag definitivt lyssna på när jag åker till USA i augusti. Finns det någon mer passande låt?
Without rush and the pace back east
The hustling rustling just to feed
I know I'm ready to leave too
So that's what we are gonna do
What we're gonna do is
Go West life is peaceful there
Go West there in the open air
Go West where the skies are blue
Go West this is what we're gonna do
Life is peaceful there
Go West in the open air
Go West baby, you and me
Go West this is our destiny
Tur att jag inte har någon farbror...
... det känns som om det alltid är dem som vill förgöra en.
Storytelling
Dagens inköp:
Det finns inget jag älskar så mycket som att köpa filmer. Billy Elliot, 500 days of summer och Luftslottet som sprängdes blev det idag. Den första har jag sett och älskar, och de andra två vill jag bara se. Som jag älskar Media Markt och en köpgalen pappa! ;)
Dagens låt:
Cat Stevens - Oh Very Young
Diverse
Innan det har jag dock tre sidor romananalys att skriva. Cp-jag har sådana cp-problem med att komma igång. Hur cp-svårt kan det egentligen vara? ÅH!
Idag ska ni även få en riktig playlist av mig. En som innehåller några andra spår än bara Gypsy...
Listen to it and thank me later.
Fleetwood Mac - Gypsy (man måste ju upprepa sig tydligen...)
Spoon - Out go the lights
The Kinks - Sunny Afternoon
Buddy Holly - Heartbeat
Fleetwood Mac - Dreams
Joel Alme - No Class
Daniel Gilbert - The Damned City Lights
Jamie T - Calm Down Dearest
Dizzee Rascal - Stand Up Tall
Annie Lennox - Why
Hästpojken - Från Där Jag Ropar
The Human League - Don't You Want Me
Will Young - Leave Right Now
Rod Stewart - You Wear It Well
Ramones - Needles And Pins
Ja. En episk blanding av bra och dålig musik. Så som det ska vara.
xxx
Mitt pojkbandshjärta slår och slår och slår
Backstreet Boys - Everybody (Backstreet's Back)
ÅH sådan nostalgi! Hela jag är ju faktiskt en boyband-sucker, och det ska ni veta. Allt annat som jag kanske säger är all made up, allt för en cool och tuff image liksom. Egentligen är jag tjejen som skriver kärleksbrev till Nick Carter, gråter till Boyz II Men och spelar "All I have to give" på gitarren.
Det finns ju trots allt inga människor på denna jord som kan beskriva känslor lika bra som fem pojkar med nittiotalsmittbena.
Att de typ har moveat on ignorerar jag helt. För mig kommer Nick Carter aldrig att vara killen med illgröna wayfarers som misshandlar Paris Hilton och snortar koks för mig.
Han är för alltid lillkillen med hängselbyxor som har ett leende som smälter hela mig.
Så det så.
(P.s, vem är INTE livrädd för Kevin i denna video? AAH!!)
