Ah gawd, just när jag har lyckats brotta ner min hemlängtan kryper den fram igen. Inatt åskade det här, och jag vaknade av det och låg och grät i typ en timme för att jag var så rädd typ, haha... När mamma skickar mail och skriver att det regnar jättemycket hemma och att det är tur att jag inte är 6 år och livrädd för översvämningar... Oh my. Jag vill bara hem. Samtidigt som jag verkligen inte vill det. Fan vad jag hatar att jag ska vara så jävla komplicerad och inte vilja någonting. Hur jävla svårt kan det egentligen vara att bara stanna upp och gilla läget? Att bara andas ut och acceptera hur saker och ting är. Omfamna förändringar och le åt minnen. Jag kan inte.

Jag hoppas verkligen att EF kan hitta en ny (bra!) familj åt mig så att jag kan komma härifrån... Samtidigt som jag måste erkänna att jag får dåligt samvete. Jag menar... K är ändå rätt söt ibland. Igår köpte hon ett jättefint armband till mig (som kostade 20 dollar...) och jag märker verkligen hur hon vill att jag ska öppna upp mig och trivas här. Det är ju inte hennes fel att jag inte trivs här liksom... Så ibland tänker jag att jag kan stanna här, hålla ut i de tio månader som är kvar. För hennes skull, typ... Å andra sidan så är detta mitt utbytesår, det ska vara det bästa året i mitt liv och det är i första hand mig det drabbar. Förtjänar inte jag att få må bra då?

Det vore rätt surt om jag "tvingas" åka hem, för jag vill ju faktiskt detta. Men men, vi får se... Jag har skrivit en lista på saker som vore bra med att åka hem (som b.la innehåller valet 2010, att jag kan få min tandställning nu istället för nästa år, att jag slipper ta studenten ett år senare med 94:or, håkan hellström, att få fira min 18-årsdag hemma och därmed också få min födelsedagspresent direkt. Ja, jag hade tänkt att tatuera mig på min 18-årsdag ;) men ja... Vi får se.

Kände bara för att skriva av mig lite. Kan väl också hälsa att Brandon Flowers' "Crossfire" är rätt grym faktiskt. Så att ni vet det. Puss xx

Ingen kan väl ha missat att Victoria och Daniel gifter sig idag. Jag själv är lite av en sucker för det och tänker definitivt kolla på vigseln (okej, jag skippar allt för- och eftersnack) för att det är en stor och viktig del i svensk historia (och för att jag tycker om Daniel och Victoria!!).

I alla fall. Vad folk inte verkar förstå är att monarkin är viktig för Sverige. Folk (läs: korkade bloggerskor med silikonbröst, ex) tycker att det är sjukt lätt att "vara republikan" för att "man inte vill lägga ner skattepengar på kungafamiljen". Jag kan självklart tycka att det är liiite för mycket cash som går till Vickan och c:o, men monarkin bör bevaras! Ett land som Sverige, som är både litet och anonymt, behöver ansikten utåt som är politiskt opartiska. Reklam, helt enkelt. För att knyta kontakter, skaka händer och helt enkelt sätta Sverige på den internationella kartan. Detta är hur viktigt som helst för Sveriges inport och export och därmet indirekt jätteviktigt för Sveriges välfärd.

Och för att vara väldigt o-pk för en stund... Jag lägger mycket hellre mina skattepengar på det kungliga bröllopet än på heroinisters svindyra hjärtoperationer... 
Over 'n out!

  

Idag är det den svenska nationaldagen. Dagen då man skall vara patriotisk och stolt och typ vifta med blågula flaggor. För hey, vi har en massa saker att vara stolta över... Fula, men billiga (och svårmonterade...) Ikeamöbler, äcklig mat (för COME ON, filmjölk?), "lagom", jantelagen, Mona Sahlin, fulla medelåldersmän som leker groda runt en blomsterklädd stång, dansband (JA det blir coolare så fort man kallar det "country"), Carola (och Robinson-Jesus), kläder från Odd Molly och mellanmjölk är bara några av de saker som verkligen utsmycker detta avlånga land i norr. 

Nej, vad elak jag är. Det kanske är tid att faktiskt uppmärksamma det som jag faktiskt tycker om med Sverige idag? 

Acne clothes, H&M's egna nagellack, Vaxkupan, Jens Lekman, Jens Lekmans ukelele, Ondskan (men jag ger helst ingen credd till Guillou), Marabou, snö på julafton, färskpotatis och gräddfil, Monkis reor, avsaknaden av djur som kan döda dig, Martin Hansson, Magnus Betnér, Englas ännu ofödda tvillingar, Skarsgård-klanen, effektiva underhållningsprogram på tv och ordet "specifiera" är saker som jag faktiskt tycker om väldigt mycket. 

Sverige är inte USA. Det är inte ens Danmark (jag har utveckat en förkärlek till Danmark. Tror att markerade kindben och allmänt maskulina hakor har med saken att göra.). Men det är rätt okej ändå. Jag tror aldrig att jag kommer bli så bra som när jag bor i ett land som jag ogillar (NOTERA - "ogillar"!). Det är ju den svenska bitterheten, cynismen och negativiteten som bygger upp mig, utan den vore jag... Blondinbella. Eller Louise Bratt. 
Eller någon helt annan... 

Jag är så glad att jag går på en skola med så GRYMMA idrottspersonligheter. Att jag går på en skola med GRYMMA dansare. En skola med GRYMMA musiker. Och alla andra GRYMMA personligheter.
De Geer, kära vänner, är vinnare. Cheerleadingen - check (och den var f.ö ren utklassning, FYFAN vad grymma våra dansare var!) dodgeball - check. Jag är helstum efter allt skrik och halvdöv efter att ha stått brevid flera mastodont-trummor (musikesteter<3), men det är det värt! Alla i hela Stadium Arena were dancing after OUR beat. De där trummorna gick non-stop från klockan 9 till klockan 2. Vi hördes mest, vi syntes mest. Och vi vann.

Men viktigast av allt är kanske att Eber...kom sist! På ett sådant patetiskt loser-sätt. "Ska ni gå nu, Eber?" De får faktiskt skylla sig själva. Alla hatar Eber, och det finns anledningar till det. Jag har egentligen inget emot Haga eller Kungsgård (värdiga motståndare, schyst spel, bra förlorare!), men alla har något emot Eber.

Idag skrattar jag "ebermakten" i ansiktet. Idag har det blivit skrivet i sten vilken skola i Norrköping som verkligen är bäst på alla plan. Och det kan egentligen bara beskrivas med ett ord - LÄRKAMAKT!!!!!!!!!