Du vet så kär som man är när man är hög, sådär så att allting är på liv och död? Ja, det är så det är när jag drömmer.

Känner mig så otroligt ynklig idag. Som något litet fä (åh, morfar prosten!) som bara... finns. Ungefär som när jag var fyra och hade fetingångest för att gå till dagis eftersom att Albin var där. Och Albin, honom var man rädd för (även fast jag fick en skelettnyckelring och en spegel av honom).
Jag gick in till min systers rum, och där på sängen satt han! Eller hon... helt ärligt är jag inte helt säker på könet. Han/hon är i alla fall en snöleopard och heter Hallon! Jättemysig och ullig och gosig (och TYST så att ingen avbryter mitt eviga snack om mig, mig, mig!) och alldeles kramvänlig. Så här sitter jag, men Hallon i knät. Borrar in min näsa i hans/hennes päls och önskar att han/hon ska börja leva.
Mamma! Ge mig en katt! Eller en kanin! Något som lever! Det är funkar ju inte.

(Han/hon hälsar. Hallon alltså.)

Ignorera den nyduschade, pyjamasbärande matten i bakgrunden...