Så ok, slight change of plans. EF ringde i morse (thanks for the wakening.....) och berättade att platserna på skolan i Chicago redan var fullsatta... just my luck! Bara att välja en ny stad då, och hon jag pratade med rekommenderade San Francisco då den skolan, precis som den i Chicago, låg väldigt centralt och gav utrymme till mer fritid än de andra vars campus ligger utanför stan. Så.... Kalifornien? San Francisco? Hell YEAH! Kan åka spårvagn till skolan liksom. Den ligger mitt i Fisherman's Wharf och har utsikt över Golden Gate... Och man kan ta weekend trips till L.A och Hollywood.... Kanske kan beta av i alla fall en del av min california dream där? Känns sjukt, Kalifornien liksom! Så långt bort. Ska bli fedt spännande att se något så nytt. Illinois har jag ju faktiskt redan vart i (och om man räknar mellanlandningar och sovstunder på flygplatser har jag ju vart i Chicago också... hehe ;)

 

NU; research om San Fran, om och om igen-lyssningar på LWWY som släpptes i Sverige idag (och jag har ett roligt paket från cdon som väntar på mig... fniss) och lite mat kanske. Utgång imorgon med finaste, jag är äntligen GLAD!!!

 

xx

 

 

 

Bokade nyss en två veckors-trip till Chicago i november!!! Åh så fint det känns just nu! Ska läsa en intensivkurs i engelska, bo med andra studenter och läsa på ett college som ligger mitt på Michigan Avenue (Chicagos motsvarighet till typ...drottninggatan? haha dålig jämförelse men ni fattar. Skolan ligger f.ö i samma byggnad som Starbucks, oh helloooo...). Kursen startar den 5 november vilket innebär att jag kommer vara i USA den 6/11 - Election day!!! Jävlar vad coolt det känns. Obama har ju ett väldigt stort stöd i Chicago (eller hela Illinois egentligen) vilket känns bra. Grant Park, där han höll sitt "Yes we can"-tal ligger bara någon kilometer från skolan.

 

Just nu känns det svinbra, jag behöver verkligen något att längta till... Nu ska jag bara vänta på flygtider osv. Och spara pengar maybe? Ja. Låter bra. När börjar de juldekorera i USA? Åh vad jag vill se juldekorationer....

 

Hur långt har det gått när man börjar identifiera sig med nagellack? OPI's nya kollektion Skyfall med James Bond-inspirerade lack är helt g u d o m l i g!!!! Vill fly till någon polynesisk ö där giftemål mellan nagellack och människa är ok och bara go nuts. Skulle jag vara ett nagellack skulle jag vara "The living Daylights" från denna kollektion, helt jävla underbart. Sedan är jag ju inget Bond-fan (har aldrig sett en hel film... is it bad?), men who cares?

 

I slutet av oktober skiter jag i min begränsade budget och köper åtminstonde ett. Om det inte blir the living daylights vill jag ha "The spy who loved me" (perfekt jul-nagellack!) eller "Live and let die"....eller något annat. Olika på varje nagel, så gör vi.

 

Idag, för första gången på alldeles för många månader, kände jag ett pirr av förväntan och glädje i magen. Jag är ingen happy-go-lucky-person som tror att allt blir bättre imorgon eller att allting någonsin ordnar sig. Jag önskar att jag vore sådan, men vi väljer ju inte vår karaktär, right...

I alla fall. En sak som är säker är ju dock att man alltid kan göra något för att förbättra den situation man är i. Eller nej, det är egentligen inte sant. Jag råkar bara kunna det för att mina föräldrar/morföräldrar har varit snälla nog att fixa inte bara ett utan tre olika sparkonton åt mig. Utan jobb och alltså ingen inkomst hade det där lilla glädjepirret inte funnits utan dessa sparpengar..

 

Anyway, det där lilla pirret var efterlängtat och åh så skönt. Att ha någonting, stort som litet, att se fram emot är helt sjukt viktigt för mig (för alla?), och nu har jag äntligen det.

 

...och sedan har vi ju också faktumet att jag (förmodligen.....) kommer att vara arbetslös och hemma på heltid under hela december = min högsta dröm sedan dagis. Gissa vem som kommer att gå nuts med julförberedelser? Christmas 2.0 hos familjen Vainio, oh yes!

 

Väldigt glad blir man annars av videon nedan. Because LWWY is the new YOLO! Och en halvnaken Niall och en Zayn med weird facial expressions... who can resist?

 

 

Jag får lätt hang ups på saker, lite som personliga flugor som stannar olika länge. Vi har de klassiska kändis-crusharna (Dougie Poynter och jag skulle visst få sju barn tillsammans enligt mitt elvaåriga jag...), dryckerna (finns blåbärsfestisen kvar?), tv-programmen (ingen kan Idol-historian som jag!) eller whatever else som man nu kan tänkas tycka om. Vissa saker stannar dock kvar lite mer permanent och här är den allra största...

 

Jag älskar Danmark, jag älskar danskar, jag älskar deras kindben och deras språk. Talk danish to me and I'll do whatever liksom. Därför älskar jag också Rasmus Seebach, vilket är lustigt på väääääldigt många sätt. Mannen är ju fan outstanding! Hans låtar får socker att bli överflödigt och begreppet cheesy får en heelt ny dimension. Att vara klyschig är för Rasmus inte ett sätt att sälja skivor eller haffa guzz, det är en livsstil. En genetisk infiltration med danska urkrafter. Shit. Och detta sitter jag och lyssnar på. Jag inte bara lyssnar, jag njuter. Jag tar in varje ord samtidigt som jag iakttar de exhalterade små hårstrårna som reser sig i takt med att hjärtat pumpar runt endorfinet i min kropp. Jag blir alltså... rörd. Av en dansk Dumbo-lik man med stekarkomplex och mammahjärta. Japp. Det är den lite bittra sanningen, ladies, och vem är jag att bry mig? Nä. Jag tar emot fenomenet med öppna armar och konstanterar att om ni skall ha ett bevis på det jag precis har skrivit kan ni lyssna på "Glad igen", "Natten falder på" och "Under samme sol" och skyll inte på mig när ni ligger där, vräker i er onyttigt och jämrar er över att Rasmus aldrig, aldrig kommer att bli er. Systerkramar till er, jag vet hur det känns.

 

Ni kan kalla mig oh no freakin mercy.