Det känns lite som om luften håller på att gå ur mig. Min förkylning dämpas, men tycks sprida sitt virus i hjärnan i stället. Hur enormt long gone kan man egentligen vara, rent psykiskt? Jag känner mig så galet frånvarande. Det är trist att ligga sjukt mycket efter i kemin och fysiken, och lite i matten. Men det gör inget i jämförelse med, well, andra saker. Jag tror att jag behöver en jäkla massa sömn, och lite relaxation. De senaste tre veckorna har vart innerliga, tuffa, fullspäckade men också extremt roliga. Jag ser fram emot morgondagen varje dag vilket är äckligt awesome. Samtidigt väldigt läskigt... Jag har aldrig vart riktigt normal, och jag kan inte säga att jag någon gång egenligen förstått mig på mig själv... Men just nu känns det verkligen som om jag driftar iväg på riktigt. Längre, längre bort...
Hm.
Puff.
Well oh well.
Kanske att jag borde lyssna på mina egna kloka råd och faktiskt sova lite for a change.
Vi lär väl märka vart denna vind blåser. Ta hand om er.
Where do we begin when everybody knows the end?