Jag hittade nyss en sån där grej med en massa lagrad musik, bilder och dokument från min gamla (och första) laptop som jag hade från att jag var 12 till jag var typ 14-15. Det är galet kul att sitta och läsa igenom alla dessa word-dokument med dikter, noveller, krönikor och annan lyrik som mitt nyblivna tonårs-jag skrev i all min inre misär. Jag har väl alltid burit bördan av en jävla tankesmedja till sinne vilket alltid har resulterat i dessa dikter om brustna hjärtan och viljan att bli någon annan. Och så framför allt den där innerliga önskan att komma härifrån. 

Nog för att jag mest sitter och småfnissar åt mina alldeles för uprighta texter (som ibland faktiskt är rätt så fina... hm...) men en del av mig tänker tillbaka till då jag skrev dem. Jag menar, det var ju inte så många år sedan. När jag gör det blir jag så glad över att man faktiskt växer upp, att saker och ting faktiskt förändras trots att det inte verkar så. Jag kan gå omkring och känna mig precis likadan som för fem år sedan, som om ingenting någonsin händer... Men när jag läser dessa texter och tänker tillbaka blir det så himla tydligt att allt verkligen har förändrats. Ingenting är som det var för fem år sedan. 

Ibland skulle jag på något sätt vilja publicera dessa texter... Fast det skulle aldrig gå. Jag skulle lika gärna kunna kliva ur mitt skinn och marchera runt staden utan det, så naket är det. Så nära inpå, och sådant skulle jag aldrig kunna lämna ut till någon, hur nära de än står mig. 

En annan awesome sak som jag hittade var min fina lilla Sonny Who-mapp! Åh som jag saknat dem! De var ju verkligen mitt livs soundtrack när jag var 12-14 år, som jag älskade dem! Och it turns out I still do... För helt ärligt, "The story of our lives inside my mind" och framför allt "Over the past few nights" är två extremt fina låtar som får det att vattnas i mina ögon. Om man öht kan säga så...

Nä, nu har jag suttit och starrat en massa gamla nostalgilåtar på spotify, dags att göra något annat kanske. Puss på er xxx