Ja, ni. Förstå att det här med musiksmak kan vara så enormt provocerande! Vi ska hela tiden argue:a för vår sak när det gäller vilka band vi gillar eller inte gillar men at the end of the day är det ju bara en fråga om tycke och smak. Vi argumenterar väl inte för hur gott det är med chokladglass? Eller hur fin färgen rosa är? I alla fall är det ingen som tycks tycka att man är helt jävla brainfucked bara för att man råkar gilla bananer. Men musik, då jääävlar. Då finns det helt plötsligt "rätt" och "fel" och en viss typ musik kan till och med vara "pinsam". Att skämmas för sin musiksmak är ju lite som att skämmas för att man tycker om bananer. Eller chokladglass. Eller färgen rosa. Vi styr det ju inte, det är liksom bara ett gäng endorfiner i vår kropp som frigörs och gör oss en gnutta lyckligare. Science, bitch!

 

Jag är den förste att erkänna (bara en sån sak, jag "erkänner" att jag gillar något! Jävlar!) att jag är en total jävla sucker för boybands. Jag älskar den trallvänliga musiken, de inte alls-djupa texterna, de matchande outfitsen och de skrikande tonårsfansen. From the bottom of my 20 year old heart, så är det bara! Det har liksom hängt med sen jag var liten och blond på 90-talet och Nick Carter med sin outstanding blonda 90-talsfrilla och hängselbyxor tände nåt djupt inne i min fyraåriga själ. Det ni! Sedan har det bara fortsatt med band som Busted, Mcfly, Jonas Brothers och One Direction. Och att gilla boybands, i alla fall när man är snart 20 år och ska ha växt ifrån skiten, är ju ingenting man är programmerad att stå för. Men ni hör det, jag tänker inte skämmas för det, på samma sätt som jag inte skäms över att jag gillar chokladglass.

 

Jag förstår dock en del personers kritik gentemot boybands och popmusikindustrin generellt. Att det är ihopplockade band som får färdigskrivna låtar och autotunade röster och sen bara drar in pengar på att se jävligt bra ut. Man utnyttjar ju lite mentaliteten hos unga tjejer och tjänar miljoner på det. När en musikindustri "ska" handla om fina röster, kreativt skrivande och avancerade riff kommer boybanden med ett helt och hållet åt dem färdigkompinerat paket och får så mycket uppmärksamhet, klart att det är provocerande! Jag har dock så mycket att säga emot där.

 

Man måste inte gilla boybands, varken musiken eller konceptet. Man får jättegärna tycka att det är töntigt och pinsamt men man kan väl ändå försöka förstå lite? Vi snackar ändå om band (och artister) som blir de största i världen. Kanske inte de största legenderna, kanske inte de som lever vidare i årtionden och hyllas som innovativa musikhjältar, men de blir helt sjukt jävla stora. Det finns uppenbart nåt hos de här banden som väldigt många personer dras till och är inte det beundransvärt? Nu kommer folk påstå att det endast är en fråga om utseenden, att vi småbrudar bara köper skivor och går på konserter för att våra små boys drog vinsten i genlotteriet. Jag skulle säga att 1. Okej, det är inte helt osant. De flesta boybands ser väldigt bra ut vilket inte direkt gör det hela sämre men 2. det är långt ifrån hela sanningen. Här kommer min syn på saken:

 

Boybands är en fristad. Det är en oas där man inte behöver bry sig om den bittra, gråa jävla verkligheten, det är en plats där allting är perfekt, fint, polerat och glasklart. De må sjunga om krossade hjärtan och misär, men deras utstrålning visar ändå att hey, allt är okej. Och let's just face it, när fem attraktiva pojkar sjunger om att du är vacker trots att du inte förstår det själv - vilken trettonåring med komplex och bristande självförtroende suger inte upp det då? Försök förstå att det hjälper  folk på riktigt. Visst, man kan skratta åt en trettonårings problem när man är gammal och klok men det betyder inte att de inte är verkliga för henne.
Jag har vuxit upp med huvudet i denna pojkbandsbubbla. Så fort verkligheten blir lite för mycket (oavsett om det är med en åttaårings mått mätt eller med de problem jag stöter på idag) kan jag gosa ner mig i youtube-klipp, biografier eller best of-album. De här killarna blir ens bästa vänner, på riktigt. Skratta gärna åt det, men det är sant. Jag finner en otrolig tröst i det och det har på riktigt hjälpt mig så många gånger. Jag har överlevt många nätter tack vare detta.  

 

Musik kan fylla väldigt många behov och vi tolkar och använder oss av det olika. Det här är mitt sätt att se på det. Andra finner större tillfredsställelse i att lyssna på deppig musik av nån skäggig sydstatare med en akustisk gitarr (jag gör sånt också, verkligen. Min musiksmak sträcker sig ju verkligen från boybands till hip-hop) och tycker att det hjälper när vardagen sviker. Jag önskar bara att folk kunde sluta vara så nedlåtande mot både musikerna i boyband-genren och även dess fans. En gnutta förståelse kanske vore nåt? Att sedan dra alla över en kant och säga att de är obegåvande är ju bara plain wrong. Att vara sjutton år, turnera världen över, ha miljoner fans och världens press på dig kan inte vara lätt och man måste ge dem cred för det. Drömjobb, sure, men allt som glittrar är inte direkt guld...  

 

Långt blev det, men det här ligger mig åh så varmt om hjärtat. För att inte tala om familjerna som bildas! 1D family, i love you!

P.s. alla älskar mmbop. På riktigt. Den som påstår annat ljuger och jag har ingen som helst respekt för den eventuelle personen...