Är sur. Är frustrerad. Är förbannad, arg, ledsen, upprörd. På mig själv mest. Eller, egentligen är det väl "ingens fel", men sånt crap tror jag inte på, jag måste skylla på någon. Och Gud känns det rätt meningslöst att skylla på. Så, det är väl mitt fel då.
Det jag är mest sur för är att jag vet ju precis hur jävla jävligt det är. Jag vet min plats, jag vet hur jag fungerar i sådana tillfällen. Ändå så faller jag dit. Är i heaven i några minuter och slungas sedan ner hit, till det grå, kalla, trista och jävliga stället ni kallar för "verkligheten", "jorden". Men som jag mer skulle kalla "helvetet". Det känns fan så. Inget gott kommer ur den situation jag befinner mig i.
Det lever fan med mig 24/7 nu och sliter sönder varenda liten del i mig. Precis vad jag behöver. Precis fan vad jag behöver, helt jävla underbart. Amen.