Ah gawd, just när jag har lyckats brotta ner min hemlängtan kryper den fram igen. Inatt åskade det här, och jag vaknade av det och låg och grät i typ en timme för att jag var så rädd typ, haha... När mamma skickar mail och skriver att det regnar jättemycket hemma och att det är tur att jag inte är 6 år och livrädd för översvämningar... Oh my. Jag vill bara hem. Samtidigt som jag verkligen inte vill det. Fan vad jag hatar att jag ska vara så jävla komplicerad och inte vilja någonting. Hur jävla svårt kan det egentligen vara att bara stanna upp och gilla läget? Att bara andas ut och acceptera hur saker och ting är. Omfamna förändringar och le åt minnen. Jag kan inte.

Jag hoppas verkligen att EF kan hitta en ny (bra!) familj åt mig så att jag kan komma härifrån... Samtidigt som jag måste erkänna att jag får dåligt samvete. Jag menar... K är ändå rätt söt ibland. Igår köpte hon ett jättefint armband till mig (som kostade 20 dollar...) och jag märker verkligen hur hon vill att jag ska öppna upp mig och trivas här. Det är ju inte hennes fel att jag inte trivs här liksom... Så ibland tänker jag att jag kan stanna här, hålla ut i de tio månader som är kvar. För hennes skull, typ... Å andra sidan så är detta mitt utbytesår, det ska vara det bästa året i mitt liv och det är i första hand mig det drabbar. Förtjänar inte jag att få må bra då?

Det vore rätt surt om jag "tvingas" åka hem, för jag vill ju faktiskt detta. Men men, vi får se... Jag har skrivit en lista på saker som vore bra med att åka hem (som b.la innehåller valet 2010, att jag kan få min tandställning nu istället för nästa år, att jag slipper ta studenten ett år senare med 94:or, håkan hellström, att få fira min 18-årsdag hemma och därmed också få min födelsedagspresent direkt. Ja, jag hade tänkt att tatuera mig på min 18-årsdag ;) men ja... Vi får se.

Kände bara för att skriva av mig lite. Kan väl också hälsa att Brandon Flowers' "Crossfire" är rätt grym faktiskt. Så att ni vet det. Puss xx