Jag kommer hem. Dagen har vart pretty lousy med nationellt prov i matte a, beep-test på idrotten (perk - det lär vara det sista beep-testet jag någonsin gjort! ÅH!!) och så franska på det. Samt att typ mer än halva denna dag har gått åt att göra... absolut ingenting, haha. Älskade hål.
I alla fall. Jag kommer hem. Blås-messy i håret. Till min förtjusning hittar jag dock en halvdrucken jordgubbsfestis i kylen. Kruxet där är dock att den är jätteäcklig... så länge man inte gurglar den. Aja, different story...
Jag tar fram my dearly beloved Tiny och börjar dunka... 80's musik!! Blandat med Mats Paulson och Evert Taube (vad är jag gjord av egentligen?). Dit jag ville komma var i alla fall att jag inte kan få nog av 80's-syntarna. Jag menar, A-ha - Take on me. Hallå!!?? Depeche Mode - Just can't get enough. Van Halen - Jump. Bobby Jean och Dancing in the dark!! Jag vill gifta mig med dessa syntar. På riktigt.

Då börjar jag återigen tänka på hur jävla illa det är att vara ung på 00-talet. Alltså, till och med 90-talet hade ju mer soul än detta! Ingen gör något idag utan att tänka på hur mycket cash och hur många front pages man får för det. Vi lever i en själlös tid, and I fookin hate it!
Helst av allt hade jag ju velat vara ung på 70-talet. Frihet, people. Jag vill också vara konstant hög/allmänt borta, och typ bara chilla runt i en skåpbil. Jag undrar egentligen vad vi 90-talister kommer berätta för stories för våra barnbarn? Det känns så jävla sterilt att snacka om hotet mot den personliga integriteten eller typ allmän shallow mediakåthet. Det är allt vi har, ladies. Allt vi har.
Det är inte lätt.