Det är just det som är så fint, att det verkligen aldrig slutar vara fint. Igår såg jag Sveriges stolthet, Mr. Hellström himself, live för sjunde gången. Jag minns den första som om den var igår... Det var jag, mamma och Lis i Västervik. Visserligen var jag nog lite mer kär i Ola Salo än i Håkan, men sjömanskostymer, Ramlar och såpbubblor tände någonting i mitt sjuåriga hjärta.

Andra gången var det Kalas, den väldigt pittoreska endags"festivalen" som hade någon slags modern folkparksturné genom landet vårat. Året var 2003, jag hade nyss fyllt 10 och "det är så jag säger det" var det finaste som existerade. Sjömanskostymen var kvar och såpbubblorna likaså. Och min bekväma plats längst bak i vimlet byttes för första gången ut mot kravallstaket (typ i alla fall...) och en extremt orolig vakt som pumpade mig full med vatten och öronproppar. Som jag såklart kastade ut för man är väl rock 'n roll va... 

Efter det har det blivit tre gånger i Flygeln här i Norrköping, en gång på Way out West i Gbg (trots att jag egentligen stod längst fram vid Flamingo-scenen och väntade på Flaming Lips. Wayne, sångaren i Flaming Lips, satt på scenkanten och viftade med benen och frågade oss "what the hell he was singin"...) och en gång på Scandinavium i Gbg.

Och så till det fina. Jag skulle omöjligt kunna rangordna dessa konserter eller värdera dem som "bättre" eller "sämre" för det finns liksom inte... Håkan Hellström är något så gudomligt och genuint att jag PÅ RIKTIGT tycker så jävla synd om dem som inte har fått känna magin som genereras ur mannens taniga manskropp. Den där diskbänkstragedin som talar till alla, inte bara till den som förstår. Kunde jag slita ut mitt hjärta skulle jag göra det och ge det till Håkan för allt han har gett mig genom dessa elva år tillsammans. Åh ♥