Någonstans finner jag tröst i oändligheten. Jag finner det oddly comforting att veta att det, utav rent vetenskapligt dragna slutsatser, finns oändligt många människor i universum som just nu sitter i ett rum i ett stad precis som norrköping i ett land precis som sverige. Lite sådär halvsunkiga efter kvällens träningspass (fast de intalar sig själva att glittertröjan de bär gör det hela lite mer glammigt... det gör det inte) och med en rad marabou schweizernöt brevid sig. Jag känner mig trygg när jag vet att dessa människor har samma störande tankar som jag och känner sig lika misfitted som jag. Typ hur FAN kan man trivas? Är det fel att trivas? Är det ens möjligt att känna sig malplacerad i faktumet att man passar in? Ganska så paradoxalt, eller hur? Men å andra sidan... vad är inte oändligheten om oändligt paradoxal? Ni ser, vilken tröst.